Potatisen som kulturbärare

Det tog lång tid innan potatisen blev en etablerad del av den svenska matkulturen, berättar frilansjournalisten Gunilla Kinn Blom, som framöver kommer att berätta mer om våra vanligaste rotfrukters kulturhistoria.

När de spanska erövrarna träffade på potatisen i Sydamerika trodde de att de underjordiska knölarna var tryfflar. En av kolonisatörerna skrev 1537 att de små klumparna – i storlek mellan jordnötter och plommon – ”hade god smak (—) en delikatess för indianerna, och en läcker rätt även för spanjorer”.

Då hade de odlats i Anderna i tusentals år. Indianerna lät potatisen frysa på nätterna, torka i solen och trampade ut fukten – ett forntida pulvermos, chuños, som äts än idag i Bolivia och Peru.

Potatisen började sedan odlas i spanska Galicien, och spreds sakta över Europa från slutet av 1500-talet. Till Nordamerika kom knölarna 1719 via Irland – där folkhushållningen blev så beroende av dem, att det utbröt massvält och social oro när potatisen drabbades av mögel och missväxt på 1840-talet.

Men på norra Irland vägrade rättrogna protestanter länge att äta potatis, som ju inte förekom i Bibeln (vilket katolikerna kom runt genom att sätta knölarna på långfredagen, bestänkta med vigvatten) och det tog rätt lång tid innan potatisen blev populär i Sverige.

Visserligen odlades den på 1600-talet, men då endast som en botanisk kuriositet; sedan som köksträdgårdsväxt, jämte rovor, kål och lök. Pota­ti­sen hade rykte om sig att vara giftig – vilket den ju också var, när den innehöll solanin (som bidrar till grönfärgning). Svenska folkets kost bestod till 90 procent av säd, och det dröjde till 9:e upplagan av Cajsa Wargs berömda Hjelp­reda innan potatis alls nämndes (1790).

Under 1700-talet fick svenskarna dock upp ögonen för potatisens goda odlingsegenskaper: bra avkastning och lågt väderberoende. Till Sverige invandrade hantverkare och hemvändande soldater tog med sig bruket att äta potatis, och den tidiga industrialisten Jonas Alströmer införde namnet (från engelskans potatoes; tidigare talade man om kartoffler och jordäpplen, från tyskan respektive franskan).

År 1764 kom ett kungligt potatispåbud, och i propagandan framhålls potatis som lämplig råvara till: ost, smör, tvål, ljus, puder, stärkelse och boskapsföda.

En dam vid namn Eva Ekeblad de la Gardie kom på den metod som gjorde att odlandet tog fart på allvar. Hon visade nämligen att potatis är långt mer effektivt för att producera brännvin än vad säd är. Bönderna kunde bränna sin sprit, men ändå få gott om åker­areal över till föda. Eva Ekeblad hamnade, som första kvinna, i Vetenskaps­akademien för sin metod.

I början av 1800-talet blev så potatisen svenskarnas basföda. Tillsammans med vaccinen och avsaknaden av krig ökade (som Esaias Tegnér konstaterade) befolkningen därför kraftigt – vilket ledde till emigrationen till Amerika. Men det är en annan historia.

Potatisen hittar än i våra dagar nya användningsområden – som råvara i snacks, till exempel. Som basföda har den delvis ersatts med ris, pasta, bulgur och quinoa – men ingen av dem lär få spela samma viktiga roll som potatisen gjorde under 200 år av Sveriges historia.

Skrivet av Gunilla Kinn Blom