Att börja i det lilla

Till mångas stora frustration halkar klimatet ideligen längre ner på den globala to do-listan. Vad ska man göra med sin uppgivenhet, ja rent av sorg? Susanne Helgeson berättar om klimatpsykologerna som på förekommen anledning blir allt fler. Och om tanken om att börja i det lilla.

Jag äter lunch med några frilanskompisar och ämnet för dagen är det outtömliga ”vart är vi på väg”? Och då inte i bemärkelsen med tåg i ett tv-program utan världen, och vi med den. Någon undrar om vi kanske borde damma av det gamla tyska uttrycket Weltschmerz (världssmärta) vars samtida användning stämmer på pricken överens med hur vi känner – den psykiska smärtan av sorg över vår svaghet och otillräcklighet i förhållande till världens grymhet och ondska. Samtidigt som vi upplever att smärtan ifråga titt som tätt orsakar både illavarslande uppgivenhet och lust till verklighetsflykt. Vi hummar alla instämmande och är rörande överens om att vi, och fler med oss, behöver hjälpas åt för att verka för en hållbar både sam- och framtid.

Intressant och glädjande nog be­­rättar en av lunchätarna om ett avsnitt i Sveriges Radios eminenta klimatpodd Klotet, Så stärker vi hoppet om framtiden – genom handling, där vår tids viktigaste ­klimat- och miljöfrågor avhandlas. Av­­snittet hade handlat om allt från en undersökning som visar vad män­niskor önskar att politikerna gjorde i klimatförbättrande syfte – och vad som de facto görs. Till hur man hanterar just sin uppgivenhet, rädsla, sorg och allt det där andra som kommer med att så lite görs – man går helt sonika till en klimatpsykolog!

Ämnet klimatpsykologi, alltså hur vi människor reagerar och relaterar till klimatförändringarna och den eko­lo­giska krisen, är relativt nytt som eget forskningsområde. Det var i början av 2000-talet som psykologernas/forsk­ar­nas nyfikenhet väcktes för hur den ökade medvetenheten om klimat­för­ändringarnas allvarliga konsekvenser ofta ledde till människors apati och förnekelse trots tydliga vetenskapliga varningar. Idag arbetar klimatpsykologer med allt från individer och privata företag till organisationer och myndig­heter med att identifiera psykologiska hinder för miljövänliga handlingar och utveckla strategier för att övervinna dem. Hjälp ges genom konsultationer, föreläsningar och workshops (läs mer på exempelvis klimatpsykologerna.se).

Kort efter den där lunchen kom Hjärn­storms senaste nummer. Kultur­tidskriften blandar texter om konst, litteratur och filosofi under specifika teman. En text av konstnären Geraldine Hudson berör mig särskilt. Hon delar tankar om att återknyta kontakten med vår mark, våra ekosystem och dess cykler och hade lagt till följande som efterskrift: ”Jag reviderade den här ­arti­keln ­samtidigt som det pågick vad många anser vara ett folkmord i Pale­stina, ett krig i Ukraina och skogsbränder i Kalifornien. Det gjorde att följande tanke fanns i bakhuvudet: Var kan vi finna hopp när vi till synes står på randen till undergång? Jag har verk­ligen inga svar, men mitt eget personliga hopp ligger alltid i frön och nya begynnelser”.

Att ta hand om våra frön – också av hopp – vilken tröst­ande tanke, vilket konstruktivt ­agerande.

Susanne Helgeson
Susanne Helgeson är idag frilansjournalist efter många år som redaktör och chefredaktör för tidningen Form. Design, arkitektur och hållbar konsumtion är hennes huvudämnen.