Mular och mångfald

Ibland är det inte förrän man besöker en ny trakt, som man inser vad det är man har runt knuten. Ann-Helen Meyer von Bremen har visser­ligen egna kor, men slås under ett besök i Alperna av hur mycket positivt som kommer med att hålla betande djur.

I höstas hade vi möjligheten att vandra i de italienska Alperna, strax utanför den idylliska kurorten Merano. Det var ett alldeles hänförande landskap och det gav oss möjlighet att ta många pauser, vilket var tur, för det frestar på att befinna sig uppe på höjder mellan 2 000 och 2 600 meter för den som inte är van. Några som däremot klarade att ta sig fram oavsett höjd, det var alla kor och får som betar detta landskap. För att inte tala om de fenomenala getterna som gick där ingen av oss tvåbenta hade klarat av.

Under vår vandring blev det så ­tydligt att utan de betande djuren skulle det här området inte vara lika bedövande vackert. På samma sätt som vår egen fjällvärld inte skulle vara så skön, om inte samernas renar formade landskapet med sina mular. Fjällen brukar kallas för Europas sista vildmark, och visst finns det där gott om exotisk vild­markskänsla för en sörlänning. Men någon vildmark i betydelsen att den är obrukad av män­niskor, är det nu inte. Utan renarna och samerna skulle land­skapet vara något helt annat.

Men mularna finns över hela landet. De vårdar gamla ekhagar, rara ljunghedar, fäbodar, strandängar, men även betydligt mindre exklusiva ­marker blir helt enkelt vackrare när djuren mumsat sig fram över dem. Och samtidigt givit plats för betydligt fler ­varelser – den där mångfalden, ni vet.

Betande djur är inte gratis. Det kräver en hel del arbete. I den märkliga tid vi nu lever, är det billigare att låta djuren stå inomhus och äta den mat bonden varit ute och hämtat åt dem, än att låta djuren gå ut och själva fixa kosthållet. Det är detta som är ­an­­ledningen till att en grupp hög­ljudda mjölkbönder strider för att inte släppa ut sina kor under som­maren, en trist utveckling och sam­tidigt en väckarklocka för oss övriga. Ska det bli några vackra landskap, samtidigt som man ger djuren möjlighet att göra det som de verkligen ­älskar – att beta gräs, gärna i ett mångsidigt landskap, ja då behöver samhället betala för det.

Getterna, fåren och korna i de ­italienska Alperna är också en påminnelse om hur fattig vår tillvaro blir om vi bara tänker en tanke i taget. Foku­serar vi enbart på att producera mat så ­billigt som möjligt tappar vi ett antal andra värden. För när allt kommer omkring är inte mat enbart kalorier, näringsämnen, kronor och ören – eller koldioxidekvivalenter för den delen. Det är landskapsvård, kulturhistoria, sociala sammanhang och vår direkta koppling till naturen. Och att slå sig ner på ett värdshus för att äta lunch, och samtidigt höra ljudet från skällkorna, det är onekligen ytter­ligare en kulinarisk dimension.

Det är de där envisa getterna, fåren och korna och deras människor som gör landsbygden i Alperna levande och attraktiv för oss som turister att besöka. Och, förmodar jag, även för lokalbefolkningen att leva i.

Ann-Helen Meyer von Bremen
Ann-Helen Meyer von Bremen är journalist och författare med inriktning på lantbruk, mat och miljö.