Zero waste på italienska

Sophanteringen är ofta föremål för frustration i Italien. Men solskens­historier finnes vet Susanne Helgeson.

Jag har ett andra land – Italien. Under ett på 1990-talet rätt misslyckat jobb­äventyr i den snobbiga staden Parma blev jag som besatt av landets språk och kultur. Efter ett knappt år flyttade jag hem igen och började febrilt läsa alla italienska kvällskurser jag hann med – detta språk som jag som tidigare inbiten frankofil plötsligt tyckte var världens vackraste.

Sedan dess har jag spenderat några veckor om året i landet och upphör ­aldrig att förvånas över saker och ting. Som till exempel det här med sopor. Så sent som på 2010-talet var det rätt vanligt att hitta ett utrangerat kylskåp i den särdeles vackra svampskogen. Även möbler och byggrester, högar av kläder och skor. Second hand-butiker var säll­synta och även om de är fler idag är den allmänna uppfattningen fortfarande att det är ”äckligt och till för fattiga”. Tack och lov verkar de yngre fatta vitsen med att verka för ett trendskifte. För ett tiotal år sedan försågs de allmänna sopstationerna i ­städer och byar med flera olika kärl att sortera i och invånarna kunde hämta biologiskt nedbrytbara påsar hos kommunen för att samla sitt matavfall i. Det fungerade jättebra tack vare kampanjer och information till in­­vånarna – ett tag. Numera verkar allt fler ”inte orka” sortera rätt och har på sedvanligt ­italienskt maner gett långfingret åt dem som vill bestämma över dem. Vilket jag antar bottnar i den svaga lojaliteten för nationen Italien (som bildades så sent som 1861) och med den en stark skepsis mot allt vad ­centralmakt heter.

Just därför är det så viktigt med in­­spirerande solskenshistorier som denna från den böljande trakten runt Lucca i norra Toscana: Staden Capannori med drygt 46 000 invånare blev Italiens första italienska att föräras med titeln Zero Waste Certified City.

Detta skedde 2022 efter ungefär 15 års enträget arbete av eldsjälen Rossano Ercolini, initiativtagaren till och chefen för Capannoris zero waste center. Han har vigt sitt liv åt att bland annat lära invånarna allt om recycle, reuse och repair och lyckats så bra att stadens sopor nu ligger 60 procent under det italienska genomsnittet. Här sorteras över 80 procent av avfallet medan EU:s pinsamma snittsiffra för detsamma är 48. Somliga invånare är så ”framgångsrika” i sitt sopsorterande att de bara slänger ett tiotal påsar om året.

Signor Ercolini har också jobbat fram ett system för att söka upp producenter vars produkter ofta upptäcks bland soporna. Dessa ombeds se över grejernas designprocesser, kanske kan ett mer miljövänligt material användas än plast och aluminium? Och ska inte en produkt kunna repareras istället för att kastas om den går sönder? Kommunen ser också till att ta hand om oönskade möbler, kläder och ­prylar för att säljas i second hand-­affärer runtom i regionen. Med mera, med mera.

Kort sagt är stadens invånare både pionjärer och förebilder inom zero waste-rörelsen som blivit en naturlig del av livsstilen. Ropen skalla – minska, återanvända och återvinna ska alla!

Susanne Helgeson
Susanne Helgeson är idag frilansjournalist efter många år som redaktör och chefredaktör för tidningen Form. Design, arkitektur och hållbar konsumtion är hennes huvudämnen.