En dag i sänder

Dagar att fira, kommande väder, 72 årstider, sådd och skörd och ren poesi. Susanne Helge­son skriver om olika almanackor, tider och rum.

När jag skriver det här har jag just in­­­handlat två nya almanackor för 2025. Fysiska, rätt enkla i papper, den ena med spiralrygg och bra utrymme för både möten och andra mer skrymmande anteckningar. Den andra, ”Mång­kulturella almanackan” är något helt annat. Den ges ut av Mångkulturellt centrum i samarbete med Ålands land­skapsregering, en kreativ kombo ska det visa sig, för här hittar man den mest underbart utbildande fakta. Som att Kumbh Mela är jordens både största och fredligaste högtid och hålls fyra gånger under en tolvårsperiod när Jupiter, solen och månen står i rätt position i förhållande till varandra. I år pågår den mellan 13 januari och 26 februari i Allahabad i nordöstra Indien dit runt 400 miljoner hinduer från världens alla hörn väntas komma. Förra gången, 2019, samlades 200 miljoner. Vad mer av allt intressant? Jo, om olika tideräkningar vilket till exempel gör att det enligt berberkalendern är år 2975 och enligt den burmesiska 1387. Om att 2025 är ett så kallat jubelår som är ”särskilt heligt” för katolikerna och firas vart 25:e år. Och vad de fyra årstiderna heter på romani, liksom nord­samiskans åtta – čakčadálvi be­­tyder till exempel höstvinter.

Det sistnämnda får mig att tänka på Japan och att man där har 72 så kallade mikro­säsonger. Läsningen av vad de heter är en poetisk resa genom året – från det att landet vaknar, blommar av liv och aktivitet innan det sakta återgår till vinterdvalan. ”Dimman börjar hänga kvar” heter exempelvis perioden i slutet av vårt februari, ”Sparvarna häckar” den runt 25 mars. Och så där fortsätter det med ”De första körsbärs­­blommorna”, ”Vetet mognar”, ”Höken lär sig flyga”, ”Åskan upphör”, ”Laxen möts och simmar uppströms”. Ren poesi, som sagt.

Det här med kalendrar är ingenting jag tidigare har funderat på men tack vare den mångkulturella är jag bara tvungen att googla upp vår egen, den gregorianska med cirka 365 dagar per år, som följs i de flesta länder. Vi svenskar var tydligen sena med att ta den till oss, misstänksamma mot katolska kyrkan som vi protestanter var när påven Gregorius XIII införde den 1582. Vi insåg dess fördelar först 1753 och kallade den länge för ”den nya stilen” när vi äntligen kom i takt med övriga Europa. För att göra det ströks helt sonika elva dagar ur den gamla svenska almanackan, vilket ledde till att den 17 februari år 1753 följdes av 1 mars.

Forna kalendrar innehöll också väderprognoser vilket gick lite hand i hand med Bondepraktikan som länge varit rättesnöret. Denna handbok för bönder, första gången utgiven i Tysk­land 1508, listade allt från tips på vad som skulle göras varje årstid och medicinska råd, till väderspådomar, ofta rimmade i stil med ”aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad skvätt i hatt”.

Idag kan den som väljer att se livet från den ljusa sidan köpa en kalender där varje dag är värd att fira: Världs­poesi­dagen den 21 mars, Världens konst­dag 15 april och Internationella dagen för mänsklig solidaritet 20 dec­ember, bland väldigt många andra.

Susanne Helgeson
Susanne Helgeson är idag frilansjournalist efter många år som redaktör och chefredaktör för tidningen Form. Design, arkitektur och hållbar konsumtion är hennes huvudämnen.