Ett grönare fjäll

I klimatförändringarnas spår kommer också förändringar i landskapet  och grönt är inte alltid så skönt som det låter, inser Linda Pérez.

På ett svartvitt fotografi poserar ett glatt och välklätt sällskap framför Håll­fjällets turiststation. En häst framför huset, några par skidor lutade mot väggen, runtom ligger snön djup. Bilden är tagen 1950, sju år efter att stationen byggdes.

Idag är det jag och min man som driver verksamheten där, i väglöst land mitt ute i det som kallas södra Åre­fjällen. Huset har fått nytt liv. När jag ser på fotografiet dröjer tanken vid tiden. Vid alla människor som kommit och gått här, vid vintrar som lagt sig över samma hus och vårar som tinat fram samma sluttning. Och vid hur landskapet, nästan omärkligt från ett år till ett annat, ändå förändras omkring oss.

När jag jämför flygbilder från 1960-talet med dagens har den glest bevuxna marken omkring fjällstationen blivit mer sammanhängande. Då och då har jag kontakt med Olle, en av Håll­fjällets tidiga gäster. Han vistades här sommaren 1969 och minns kalfjället runt huset, men också den frodiga sydvästslänten ner mot Bottenvallen och fjällkorna som strövade runt helt nära stationen. Hans minnen och de gamla ­bilderna får mig att undra vad det egent­ligen innebär när ett fjäll blir grönare.

För grönare låter ju, åtminstone i förstone, som någonting gott. Runt huset sticker allt fler björkar upp där marken ännu är öppen, och alldeles om knuten plockar vi tallbarr som får sätta smak på den hemvevade glassen. Mycket av vårt arbete här följer fjället: det som spirar, mognar och plockas.  Nere i byn odlar vi våra grönsaker; här uppe tar vi vara på allt det vilda.

Men det som för människan kan te sig frodigt är inte nödvändigtvis detsamma som ett rikare fjäll. När klimatet blir varmare och växtsäsongen längre, ­breder buskar och träd ut sig, samtidigt som arter anpassade till det öppna och kalla landskapet får mindre utrymme.

När mer näring binds i den växande vegetationen på land når mindre fosfor och kväve fjällens redan näringsfattiga sjöar. Samtidigt förändrar varmare vatten livsvillkoren för fisken. För oss är det ännu självklart att kunna gå till ett fjällvatten och fånga pinfärsk röding eller öring till köket.

En stor studie publicerad i tidningen Nature 2025 följde över 2 000 växtsamhällen runtom i Arktis under flera decennier. Där buskarna bredde ut sig såg forskarna större förluster av arter. Nej, det gröna landskapet är alltså inte alltid det rikaste.

Kanske är det där frågan blir verklig för mig. Om fjället förändras måste vi som lever nära det lära oss att förändras med det – vad gäller det vi plockar, fiskar och lägger på tallriken. Kommer vi fortfarande kunna gå till ett kallt fjällvatten och fånga röding? Och hur mycket annat av det vi i dag tar för givet kommer att finnas kvar på samma sätt?

Jag ser åter på fotografiet från 1950. Människorna framför huset kunde knappast föreställa sig hur platsen skulle se ut drygt 70 år senare. Och kanske är det just därför de gamla ­bilderna berör mig. De påminner om att också det landskap som känns evigt är på väg någonstans.

Linda Pérez
Vårt nyhetsbrev gästas återkommande av frilansjournalister och skribenter. Linda Pérez är utbildad sommelier och driver en fjällstation i Jämtland. Men hon är också mat- och dryckesjournalist med fokus på hållbarhet, hantverk och odling.