Gröt var det här

Om det blir kris på allvar, vad äter vi då? Med den matberedskap vi har nu ser menyn ut att bli enahanda, skriver Ann-Helen Meyer von Bremen.

Gillar du gröt? Jag menar inte lyxig Nobelmiddagsgröt (läs risotto) med fina tillbehör utan traditionell gröt kokt på spann­mål och vatten. Utan mjölk, sylt, frukt eller något annat till. Det är näm­ligen så kosten kan komma att se ut för många av oss ifall Sverige skulle hamna i en all­var­lig kris. I de beredskaps­lager för livsmedel som åter­igen ska byggas upp, föreslår Jordbruks­verket lagring av ett enda livsmedel: Spannmål. ”Mellan 90 och 95 procent av befolkningen skulle kunna klara sig på enbart spannmål under tre månader utan att lida brist på näringsämnen.”  Så resonerar myndigheten.

Enbart spannmål alltså. Ingen mjölk, inget matfett eller ens någon torrjäst för att kunna baka bröd – en stor kon­trast mot Sveriges tidigare beredskapslager som byggdes upp under 1920-talet och började avvecklas efter EU-inträdet och som innehöll mycket stora mängder livsmedel, bland annat råkaffe. Trots att kaffe inte är ett nödvändigt livsmedel ansåg staten under den tiden att kaffe var nödvändigt för det mentala försvaret. Kaffet lyser nu med sin frånvaro.

Kanske säger detta något om hur statsmakterna ser på livsmedels­bered­skapen, man tror kanske inte det kommer att behövas någon plan B. Precis som med begreppen ”hållbarhet” och ­”klimatet” verkar det även denna gång stanna mest vid konferenser, utredningar och rapporter.

Ett ökat fokus på en mer robust livs­medelskedja skulle dock kunna vara en fantastisk möjlighet att förändra vår matproduktion i grunden. Flera av de rapporter som gjorts i ämnet pekar nämligen på hur sårbar vår matproduktion är, inte bara för att vi importerar en hel del matvaror, utan även vad gäller vår inhemska matförsörjning. Allt färre, större och specialiserade gårdar är tungt beroende av fungerande elektricitet och inköp av en rad olika varor och tjänster för att överhuvudtaget kunna driva sina verksamheter. De storskaliga anläggningarna med främst kyckling, värphöns och gris, men även mjölkkor, bedöms vara så sårbara att det blir svårt att ens driva dem. Där får man koncentrera sig på att behålla moderdjuren så att produktionen kan starta igen när krisen är över. Även många spannmålsgårdar är beroende av importerade produkter som konstgödsel, diesel och bekämpningsmedel, vilket är en anledning till att viss lagerhållning föreslås även av dessa.

På många håll i Sverige är det långt mellan gårdarna, men också långa av­­stånd till mejerier, slakterier, charkuterier, grossister, butiker och inte minst till konsumenterna. Det finns inte ens kvarnar i hela Sverige som kan mala all den spannmål som vi är tänkta att äta vid en allvarlig kris. Förra året föreslog en chef på Livsmedelsverket i en radiointervju evakuering av norrlänningarna vid en livsmedelskris, eftersom det inte finns tillräckligt med mat i Norrland. Men hur ska det gå till att mätta Stockholm?

Det har länge funnits många skäl att ställa om livsmedelskedjan. Nu har vi fått ännu ett. Men rapporter förändrar tyvärr inte världen.

Ann-Helen Meyer von Bremen
Ann-Helen Meyer von Bremen är journalist och författare med inriktning på lantbruk, mat och miljö.