Med all rätt

Att människan står över allt annat liv är en gammal föreställning – som nu börjar ändras. Pella Thiel skriver om naturens tilltagande rättigheter.

Den omställning vi befinner oss i kan ibland kännas för omfattande för att orka ta in. Så mycket be­­hö­ver ändras för att samhället ska kunna kallas hållbart. För mig har det varit befriande att inse att det är mycket gamla föreställningar om världen och människans plats i den som ligger bakom att vi be­­handlar ekosystemen så illa. En av den västerländska kulturens mest grund­läggande idéer är den om skillnaderna mellan män­niskor och allt annat liv, det vi kallar naturen. Att vi står utanför naturen och anser oss ha en självklar rätt att dominera och kontrollera den.

Idén att varje människa överallt och i alla situationer har värdighet och odelbara rättigheter som ska skyddas slogs fast efter andra världskriget i Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Denna kanske världens mest lästa text har av författaren och Nobel­pristagaren Elie Wiesel kallats ”den heliga skriften i en världsvid sekulär religion” och av FN:s forne general­sekreterare Kofi Annan en ”måttstock för att bedöma graden av framsteg i samhället”. Rättigheter är med andra ord något vi fäster stor vikt vid; de har stor kulturell tyngd. Visserligen sker hela tiden brott mot dessa rättigheter; men då kan vi åtminstone tala om det som något som inte borde ske. Det finns en normativ utgångspunkt.

En sådan saknas när det gäller natu­­ren. Andra levande varelser saknar ­rättigheter, de är juridiska objekt; endast resurser för oss män­ni­skor. Något man kan äga och kontrollera. Det finns förvisso lagstiftning som ska skydda ekosystemen mot alltför brutal be­­handling. Men eftersom bak­om­ligg­ande världsbild inte erkänner andra varelser än människor som subjekt med rättigheter, går i praktiken ofta ekonomiska intressen före. Skogar blir pappersmassa, fiskar fiskmjöl och på åkrarna används gifter vars verkningar vi har mycket lite kun­skap om. Så länge det förhåller sig på det viset är det svårt att ingå i ett lev­ande sammanhang som kräver respekt och ömsesidighet.

Men egentligen är det inte konstigare att en flod eller ett berg kan ha rättigheter än att ett företag kan ha det. Det senare tar vi för absolut självklart, det förra var fram till nyligen bara en vild idé. Men inte längre! En rörelse som vill ändra på denna föreställning med juridikens hjälp har växt fram under det senaste decenniet. Floder i länder som Colombia, Nya Zeeland, Brasilien och Bangladesh har erkänts som rättssubjekt. I Panama och Ecua­dor har naturen rättigheter enligt lag­stiftning, något som de senaste åren har hindrat gruvprojekt i regnskogar. I USA har lokalsamhällen erkänt naturens rättigheter som ett sätt att freda sina landskap mot exploatering som beslutas på federal nivå. Europa fick sitt första fall när Spanien år 2022 lagstiftade om lagunen Mar Menor som rättssubjekt. Dessa fall innebär att naturens egenvärde tar plats i det mänskliga samhällets institutioner, att rättssystemet blir tillgängligt för naturens intressen. Detta har kallats en juridisk revolution, ett paradigmskifte likt det som kvantfysiken innebar för fysiken. Och vi är bara i början.

Pella Thiel
Pella Thiel är ekolog, författare, föreläsare och småbrukare. Hon är sakkunnig inom UN Harmony with Nature, verksam inom flera miljöorganisationer och även lärare i ekopsykolog