Ur spår!

Russin, apelsinklyftor och varm saft. Jens Linder drömmer sig tillbaka till barndomens sportlov, och kanske allra helst till matsäcken.

Bländad av solen och den gnistrande snön, slukade jag glupskt en apelsinklyfta i taget stående på mina ynkliga trälaggar. Barndomens skidfärder var både mödosamma och roliga. Så fort det blev lämpligt före, släpade de vuxna ut oss barn på tur i förortsskogarna. Emellanåt på helgerna, men i synnerhet på sportlovet, för mamma var lärare­ och därför ledig hela den veckan. Överallt syntes folk som skidade – med blandat resultat och växlande hastighet. Snoriga barn låg i snön; trötta föräldrar förban­nade sitt öde som färdledare; enstaka välvallade elitåkare svischade bort mot horisonten.

Dåförtiden var det vanligtvis gott om snö i stockholmstrakten i februari, och det var inte tal om att få slippa ifrån utfärden. Men, för att vara ärlig, jag gillade pauserna och matsäcken mest. Efter att ha korsat skidorna, ramlat i spåret, misströstat över de bakhala bräd­lapparna och det ändlösa kilometrarna, var det ljuvligt att få klämma i sig sagda apelsin, russin i de klassiska små röda paketen, kanske ett äpple. Men framför allt att få doppa färdigbredda ostmackor i termoskoppens ångande choklad.

Ibland innehöll istället termosflaskan nyponsoppa, saftsoppa eller varm saft, vilket var nästan lika bra. Det senare är förresten klart underskattat. I min familj var det alltid svartvinbär som gällde, men på äldre dar har jag upptäckt att upphettad ekologisk saft av fläder och rabarber är nog så härligt.

Under skidåkningen kunde det också vara bra med en påse söta ­karameller, eller någon mandarin i anorakens framficka. Och med lagom dos av sådant intag, lite uppmuntran från de vuxna och visionen att till slut få komma hem till en varm dusch och slappande framför teven, fick en att kämpa vidare.

Nuförtiden skidar jag sällan eller aldrig, men uppskattar än idag en kylande utflykt och medhavd skaffning. Att utomhusexkursioner väcker aptit och piggar upp stöds både av folklig klokhet och vetenskap. Visserligen får man inte mer syre utomhus, men luft­­kvaliteten är högre, med lägre halter av den tröttande koldioxiden, och mindre damm och allergena partiklar – som om alla vindar renar andningsorganet och triggar smak- och lukt­sinnet. Dags­ljuset ökar ju som bekant vakenheten och rörelserna cirkulationen och aptiten. Allt detta sammanfattas i gamla sägningar som ”frisk luft gör susen” och ”hungern är den bästa kryddan”.

Men man kan ju också utveckla utomhusmaten genom att servera lagad soppa eller mer solid varm lunch i med­havda mat-termosar, alltmer isolerande och populära numera. Tänk dig att under utflykten breda ut en filt och sittande tillsammans skeda i sig en portion skaldjurssoppa, kalops eller chicken tikka masala. Det kan bli ett kulinariskt minne för livet.

Eller så kan någon – till exempel jag – ”uppoffra sig” och stanna hemma, och när resten av gänget fått av sig pjäxor och vadderade kläder, kan de linka fram till ett dukat bord med en kinesisk hot pot, en schweizisk fondue eller en långkokt fransk oxsvanssoppa med surdegsbröd. Bara den gastronomiska fantasin sätter gränser.

Jens Linder
Jens Linder är kock och matskribent. Han medverkar regelbundet i Dagens Nyheter och drev under många år mattidningen Gastronaut.