Wwoofarna finns världen runt

Vill du prova på livet som ekobonde? Eller har du själv en gård med plats för en volontärarbetare eller två? Mattias Lund­­blad berättar om WWOOF.

WWOOF – Worldwide Opportunities on Organic Farms – förbinder ekologiska småjordbruk med volontärer världen över. ”Wwoofare” har blivit ett substantiv, och att ”wwoofa” ett verb. Allt började i England 1971 då London­bon Sue Coppard började tillbringa helgerna på små ekologiska gårdar. Hon tog med sig vänner, och idén spred sig. Idag finns WWOOF i 130 länder via ett 40-tal delorganisationer, varav en i Sve­rige. Grund­prin­cipen är ett icke-monetärt utbyte: Man arbetar på ekolo­giska småjordbruk och får i gengäld mat, husrum och kunskap. Eftersom WWOOF är decentraliserat finns inga exakta siffror, men 2019 rapporterades att över 100 000 volontärer arbetat på 12 000 gårdar.

Sydney Vukicevich från Waterford, Connecticut, är en av alla som wwoofat. Allt började då hon som 19-åring arbet­ade i ett fruktstånd i Oregon, där hon växte upp.

”Jag hade just börjat fundera över hur världen fungerar. Trots att Oregon har några av USA:s bästa jordbruksmarker var lokalproducerad mat sällsynt. Jag började ifrågasätta livsmedels­systemet. I det läget frågade en kompis om jag hade hört talas om WWOOF.”

Hon blev intresserad och började volontärarbeta på tre gårdar i Oregon och Washington. Den första var ett getmejeri med 200 getter. Hennes upp­gift var att sova ovanför getstallet och lyssna efter när getterna skulle föda.

”De hade också självhushållsodling. Jag lärde mig konservera mat – helt nytt för mig. Det blev min första kontakt med jordbruk. Jag växte upp i en villa­förort där jordbruket kändes långt borta, trots att vi var omgivna av bond­gårdar.”

Nästa gård låg i Silverton, Oregon. Det var en pedagogisk självhushållsodling dit skolbarn från montessori- och waldorfskolor kom på studiebesök.

”Vi klippte får, kardade ull och spann garn. Vi lagade mat helt från grunden. Det var ett samspel mellan utbildning, djurhållning och matproduktion.”

Erfarenheten från den tredje gården var mindre lyckad. Den låg vid kusten, under havsnivån.

”Det var översvämning jämt, och de försökte driva jordbruk. Det fungerade dåligt och var väldigt ensamt. Mannen som drev gården var mer av en hobbyodlare än bonde. Jag tog mig därifrån redan första veckan.”

Upplevelserna och lärdomarna från WWOOF fick stor betydelse för Sydney Vukicevich. Nu, tio år senare, har hon och hennes man Eric köpt en egen liten gård. De har nigerianska dvärggetter, precis som på den första gården i Oregon, men än så länge bara tre.

”Jag hade inte kunnat göra det här utan de här lärdomarna. När jag har arbetat i jordbruk och urbana odlingar åt andra har jag märkt att jag har mycket att bidra med. Jag sög åt mig kunskap som en svamp där i 19-års­åldern. Det bara passade mig, och jag är tacksam för den fria utbildningen.”

Gården är för liten för att de själva ska kunna ta emot volontärer just nu, men Sydney Vukicevich tror starkt på WWOOF:s roll i världen.

”Som livsmedelssystemet fungerar idag är små jordbruk nästan beroende av wwoofare för att överleva.”

Mattias Lundblad
Mattias Lundblad är frilansskribent och -fotograf med Connecticut, USA som bas. Han arbetar med ämnen som miljö, samhällsrörelser och kultur