Mindre kan ge mer

Ny teknik i all ära, ska vi greja livet i ett mindre resurskrävande samhälle krävs även sociala innovationer. Och att vi börjar se begränsningar som en källa till kreativitet. Det menar Ann-Helen Meyer von Bremen.

Alla vet att det inte går att leva över sina tillgångar särskilt länge. Har man ägnat sig åt större utsvävningar än vad plånboken tillåter, får man sedan dra åt svångremmen. Början av året och perioden efter sommarsemestern ­brukar vara perioder av begränsningar.

En period med begränsningar låter ofta lite trist. Men det kan också vara den tid då man har chansen att se över den ­slentrianmässiga delen av sin ­kon­­sumtion, förändra gamla vanor – och kanske rent av skaffa sig nya och bättre. Man tvingas vara lite kreativi köket, ta vara på matrester, baka bröd och leta fram recept på god och billig mat.

Begränsningar är ofta en källa till kreativitet. Det vet många av de ­kockar som väljer att i första hand jobba med ekologiska, lokala eller vegetariska råvaror. Och de bönder som väljer bort konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Begränsningar, frivilliga eller av tvång, är också det mänskligheten står inför om vi ska kunna bygga en bättre framtid. Klimatförändringar, mass­utrotning av arter, övergödning och gifter i naturen och maten är bara några symtom på vår överförbrukning av resurser. Vi, och då framför allt vi i den rika delen av världen, har under lång tid levt över våra tillgångar – på bekostnad av djur, natur och andra människor.

Så länge vi tror att vi kan köra på som vanligt, att det bara handlar om att göra några enkla byten – som att ersätta fossila bränslen med el – ­kommer inget förändras i grunden. Självklart är det viktigt att snabbt avveckla de fossila bränslena, men alla energislag har sina miljömässiga och sociala kostnader och sätter sina av­tryck i naturen. Fortsätter vi att ­förbruka lika stora mängder energi som idag, kommer vi ha fortsatt stora ­problem, även om vi bytt energikällor.

Och hoppas vi på att några fram­tida tekniska mirakel kommer att lösa allt åt oss, så är vi också illa ute. Då skjuter vi bara den nödvändiga omställningen på framtiden. Tekniska innovationer i all ära, kanske är det snarare sociala innovationer som ska till för att vi ska kunna organisera våra liv i ett mindre resurskrävande samhälle.

Hur ska vi sköta gemensamma saker som infrastruktur, vård och omsorg? Behöver vi förändra våra så specialiserade arbetsliv, som dessutom gör oss sjuka på en rad olika sätt, och istället bli mer av tusenkonstnärer? I framtiden sköter vi kanske det lokala vattenkraftverket och vägföreningen, hjälps åt att ta hand om bostadsrättsföreningens/byns ungar, odlar och lagar mat, tillverkar kläder och hus och gör allt det där andra som vi idag antingen sköter på fritiden eller köper av andra människor. Hela arbetsdagen framför datorn är kanske något som tillhör det förflutna.

Men ett första steg är att inse att framtiden innebär begränsningar – och att begränsningarna i sig skapar ­möjlighet att bygga en bättre värld.