Alla stigar bär till Rom

Vandring är ekoturismens paradgren. Susanne Helgeson slår ett slag för det långsamma, hänsynsfulla semestrandet – och för Italien.

Den för många välbehövliga och efter­­längtade sommarsemestern närmar sig med stormsteg och jag tänker på ett av de få uttryck på latin som jag be­­mästrar: Omnes viae Romam perducunt – Alla vägar bär till Rom. Anled­ningen är dels min grava italofili, dels lusten att undersöka det som kallas både slow- och ekoturism.

Jag när nämligen en dröm om att vandra några etapper av den 170 mil långa pilgrimsleden Via Francigena som går mellan Canter­bury och Rom. Jag lärde känna den genom en brittisk dokumentär på ur för några år sedan. Vi tittare fick följa en brokig skara människor som utan att känna var­andra tillsammans gav sig av på den anrika ledens etapper över Alperna, Po-slätten, genom Toscana och ända ner till Rom. Några av ­vandrarna var troende, andra ateister och samtalen blev många, långa och intressanta under vandringen. Jag satt som ­klistrad, helt försjunken i och längtande till de undersköna italienska landskapen i bakgrunden, till vardagslivet i de små byarna som det åts och övernattades i, till naturens skiftningar, tid att tänka och gå ner i varv. Jag ville så gärna vara med!

Vandring är ett bra exempel på den ekoturism som blir allt mer efterfrågad och populär. Och vad är det då? Jo; det definieras som ansvarsfullt resande till naturområden där miljön ska ­be­­varas, lokalbefolkningens väl­befin­nande upprätthållas – och det ska dessutom bidra till en hållbar utveckling i det besökta området. Glädjande nog blir det här hänsynsfulla sättet att turista på alltmer populärt. På nätet finns mängder av tips på hur man också i Sverige och många andra länder kan semestra ansvarsfullt.

Men italienarna är särskilt uppfinningsrika när det gäller att både marknadsföra landets så viktiga turism – och att ”skydda sig” ifrån den. Redan i mitten av 1980-talet myntade Carlo Petrini begreppet ”den långsamma rörelsen” – the Slow movement som förespråkar en kulturell förändring mot att sakta ner takten, öka njutningen och således göra livet mer hållbart. Det hela började med att Petrini högljutt protesterade mot öppnandet av en amerikansk snabbmatskedjas restaurang på ett av Roms vackraste torg, Piazza di Spagna.

Idag lever det långsamma epitetet vidare och har applicerats på allt från mat, turism och mode till konsumtion, utbildning och konversation, det sistnämnda med det primära syftet att verkligen förstå personen man talar med. Just ”slow-turism” handlar bland annat om aktiviteter som tillåter att man hinner registrera, uppleva och betänka det som sker om­­­­kring en och italienarna föreslår till exempel fågelskådning, flodturism, cykel­semester, längre hästritter – och vandringar.

Och på tal om italienare och deras syn på turism; nyligen förbjöd styret i den bedårande staden Portofino på den liguriska rivieran selfie-posering på vissa, extra fotogeniska platser. Hängs det för länge kan boten bli upp till 3 000 kronor – allt för att undvika kvardröjande turisthoper. Innovativt för en turism i förändring.