Alternativ markanvändning
När livsmedelsförsörjningen vacklar kommer tankarna på att man som husägare kanske borde sätta lite potatis ändå. Ann-Helen Meyer von Bremen funderar på när gräsmattorna började breda ut sig i villaträdgårdarna egentligen. Och när vi började fylla dem med studsmattor.
Gräsmattan lär ha sett dagens ljus någon gång under slutet av medeltiden, på franska och engelska slottsfastigheter. Att odla en bit mark för skönhets skull ansågs som höjden av lyx. Marken gav ingen mat och fick inte ens nyttjas av betande djur som kunde göra gräsmattan gropig. Men mycket arbete krävde den ändå.
Idag är gräsmattan vare sig extravagant eller luxuös. Många har ersatt den, helt eller delvis, med vår tids statussymboler, som studsmattor, pooler och stora trädäck eller stenläggningar med loungemöbler.
Odlandet då? Jo, visst finns det ett nyvaknat intresse för odling, men det är ingen överdrift att påstå att det odlades betydligt mer i städerna och i villaträdgårdarna för 50–60 år sedan. När Egnahemsrörelsen spred sig från landsbygden till städerna i början av 1900-talet, var tomternas trädgårdsland en av de viktigaste poängerna. Människor skulle kunna odla en stor del av sin mat själva. Bärbuskar och fruktträd sågs som tillgångar och inte som ofta idag, ett avskrädesproblem när alla ruttnande äpplen fyller tomten.
Men nu kanske det börjar bli dags att bryta upp det där däcket, fylla igen poolen, fräsa upp gräsmattan och sätta potatis där istället? I ett potatisupprop initierat av omställningsgruppen Närjord i Söderhamn uppmanas alla i alla fall att börja odla – själva eller tillsammans.
Det är förstås coronakrisen och de tomma livsmedelshyllorna som utlöst det hela. Så här skriver omställningsnätverket på sin hemsida: ”Sveriges matberedskap är inte god. Vi har inga beredskapslager, varken av mat eller drivmedel. Vid ett importstopp tar maten i butikshyllorna slut på några dagar.”
Vårt alltmer globaliserade matsystem är känsligt för störningar som klimatförändringar, politiska konflikter, lågkonjunkturer, naturkatastrofer och som nu, pandemier. Minns de tomma sallatshyllorna för några år sedan, när Italien drabbades av svår frost. Troligen kommer vi även i år se betydligt färre grönsaker från länder som Italien och Spanien.
Men sårbarheten handlar inte bara om att vi importerar en stor mängd mat, vår egen matproduktion är också beroende av en rad produkter och tjänster från andra länder. Diesel, traktorer och andra jordbruksmaskiner, konstgödsel och bekämpningsmedel importeras, men även mycket fröer, plantor och avelsmaterial. Trädgårdsodlingen är beroende av utländsk arbetskraft, liksom delar av livsmedelsindustrin och många större mjölkgårdar.
Vill man istället försäkra sig om att maten inte tar slut, bör mer mat odlas här hemma av fler människor. Det är ett sätt att sprida riskerna.
Vilken sort ska du sätta?
Läs mer om potatisuppropet på omstallning.net/potatisuppropet
Blandade betor: Solmarka gård, Vassmolösa.
Broccoli: Agr. Jessyflor S.R.L., Stornara, Italien.
Fänkål: Bio Orto, Apricena, Italien.
Färsk vitlök: Skillebyholm, Ytterjärna.
Gräslök: Solmarka gård, Vassmolösa.
Gul lök: Tångagård, Falkenberg.
Gurka: Vegetales Biomar, El Ejido, Spanien och Ånstänga lantbruk- och handelsträdgård, Linköping.
Körsbärstomater: Biotec Family, Campohermoso, Spanien.
Mangold: Bio Orto, Apricena, Italien.
Morötter: Widegrens gård, Roma.
Potatis: ”Maestro”, Wålstedts Lantbruk, Dala-Floda.
Rotpersilja: Hulte Eko, Hemse.
Sallat: ”Gran mix”, Orto Bellina, Gorlago, Italien.
Svartrötter: Arenosa B.V., Lelystad, Holland.
Svart rättika: Solmarka gård, Vassmolösa.
Vitkål: Hulte Eko, Hemse.
Zucchini: Bio Algarrobo, Algarrobo, Spanien.
Apelsiner: ”Lane late”, Exalco Bio, Malaga, Spanien.
Bananer: Horizontes Organicos, Azua, Dominikanska Republiken.
Kiwi: ”Hayward”, Coop Granfrutta Zani, Granrolo, Italien.
Päron: ”Anjou”, Patagonian Fruits Trade S.A., Rio Negro Valley, Argentina.
Mango: “Kent”, Burkina Faso.
Äpplen: ”Red Jonaprince”, Fruktgården Augustin, Jork, Tyskland.