I fädrens spår

För många av världens småbrukare är det fortfarande hacka, spett och spade som gäller när ny åkermark ska brytas. För Ann-Helen Meyer von Bremen är det inte fullt så illa, men hon ser förfäders slit och kunskap i ett annat ljus sedan hon själv blivit med gård.

Drypande av svett och med värk­ande rygg stapplar jag in efter ett par timmar med röjsågen. Ytterligare några kvadratmeter sly har försvunnit från de nyss helt igenväxta strand­ängarna.

Som lantbruksjournalist har jag läst, skrivit och hört många lant­brukare berättat om kampen mot ­skogen, det eviga arbetet att hålla markerna fria från busk och sly. Och även om jag själv röjt sly runt ­sommarstugan i Värmland och ­kunnat ana vad det är frågan om, är det först nu som jag verkligen börjar förstå vidden av slitet.

För andra året i rad ägnar jag och mannen oss åt att röja upp tio hektar slyskog för att ­etablera de strandängar som fanns här och som det sedan är meningen att korna ska hålla i schack. Det är ett roligt, men också långsamt och ibland slitigt arbete. Gång på gång slås jag av tanken på hur mycket möda som ligger bakom hagmarkerna och ängarna och hur lätt vi tar dessa marker för givna.

”Hur många av oss skulle ens klara av att vårda landet om vi inte hade alla dessa bekväma hjälpmedel att ta till, om vi skulle bli tvungna?”

Även om svetten lackar så inser jag att vi är bortskämda. Vi har bensin och diesel och en rad maskiner till vår hjälp och tvingas inte använda handsågar, eller – om det hade handlat om att bryta åkermark – hacka, spett och spade. Det var så det såg ut för ny­­byggarna i Mobergs fantastiska romanserie Utvandrarna och för många av alla de lantbrukare som kom före oss. Och så är det fort­farande för många småbrukare i vår värld. Människor som i sitt anletes svett byggde och bygger landet.

Jag tänker på min morfar som under 1960-talet grävde brunn för hand och sprängde och grävde väg. Dynamitgubbarna låg i kökslådan, röda och fina. Eller den norska ­fiskaren i 40-årsåldern som jag ­träffade på under ett reportage i Nord­norge under 1990-talet och som hade varit med att både bygga vägen och dra elektriciteten till den avsides lilla byn.

Hur många av oss skulle klara av detta idag? Hur många av oss skulle ens klara av att vårda landet om vi inte hade alla dessa bekväma hjälp­medel att ta till, om vi skulle bli tvungna? Det är där vi har vårt samhälles verkliga sårbarhet. För det handlar inte om att bunkra ­vatten, konserver, stearinljus och gasol­värmare så att vi klarar oss 72 timmar i fall något skulle hända, det klarar de flesta av oss. Lite hipster-preppers kan vi alla vara, det är inte värre än att kunna packa för en vecka i fjällen. Men hur ska vi reda oss sen? Om inte allt är ordnat efter de fyra dygnen och vi måste ge oss ut med hackan i handen?

Själv inser jag, rejält trött efter varje arbetspass på bara några timmar, att jag förmodligen skulle stå mig slätt. Men jag känner en viss ödmjukhet, ja nästan vördnad inför allt detta mänskliga hårda arbete som har ­format vårt landskap.