Processat under press

Utan tydliga definitioner är det inte alldeles enkelt att skilja bra från dåligt vare sig det gäller fiberrik medelhavskost eller ultraprocessade färdigrätter, konstaterar Ann-Helen Meyer von Bremen.

Fett, sött, salt och snabbt – den ultra­processade maten har allt vi gillar. Sam­tidigt vet vi att för mycket av den inte är nyttig för oss. På senare år har det kommit allt mer forskning som lyfter hälsoriskerna med den här typen av pro­dukter. Nyligen gick euro­peiska kardi­ologföreningen (European Society of Cardiology), som bland annat ger rikt­linjer baserade på forskningsrön när det gäller hjärt-kärlsjukdom, ut och varnade för att den ultraprocessade maten är ett större hälsoproblem än vad man tidigare trott. Fors­karna gick igenom tio års studier på området och en av slutsatserna är att den som äter mycket ultraprocessat har 65 procent högre risk att dö i hjärt-kärlsjukdom än den som har låg konsumtion.

Europeiska kardiologföreningen föreslår därför att hälsoråden till patienter ska vara att dra ner på den här typen av mat.

Olika länder äter olika mycket av den snabba maten. Högst konsumtion har Nederländerna och Storbritan­nien, där 61 respektive 54 procent av kalori­erna kommer från ultraprocessad mat. I Rumänien, Ungern och Italien ligger andelen under 20 procent. Sverige ligger förhållandevis högt med 44 procent av kalorierna från ultraprocessade livsmedel.

Bland dietister, forskare och myndigheter råder det olika uppfattningar om hur hälsofarliga de hårt bearbetade födoämnena egentligen är. En anledning är att det saknas en vetenskaplig definition för ultraprocessade livsmedel. Chips, godis, energibars, söta frukostflingor, läsk, köttkorvar, sojakorvar, industritillverkade kakor och mycket färdigmat skulle sannolikt de flesta av oss anse ingår i den här ­gruppen. Sam­tidigt vet vi att inte all färdigmat måste vara hårt bearbetad, innehålla många tillsatser och till­verkas på ett industriellt sätt som skiljer sig från det vi kan åstadkomma själva hemma, vilket är några definitioner av livsmedels­gruppen. Och hur är det med knäckebröd som också kvalar in som ultraprocessat, är det verkligen så onyttigt?

Men avsaknaden av en vetenskaplig definition omfattar inte bara denna livsmedelsgrupp. Samma sak gäller för mer vedertagna benämningar inom nutrition och hälsa, som ”rött kött”, trots att det rymmer allt från gris till ren och köttslagen har stora näringsmässiga skillnader. Även begreppet ”chark” är en spretig grupp som innefattar allt från leverpastej och blodpudding till rökt och saltat bacon. Även där stora näringsmässiga skill­nader. För att inte tala om svepande påståenden som att det är nyttigt med ”medelhavskost” och ”fibrer”, som också saknar definitioner.

En annan invändning är att det saknas långsiktiga studier som bevisar sambandet mellan hög konsumtion av ultraprocessad mat och sjukdom. Detta stämmer också, men gäller även det för många av de påstådda hälsosambanden mellan mat och hälsa. Det beror helt enkelt på att det är svårt att göra den typen av studier på ett vetenskapligt sätt.

Ann-Helen Meyer von Bremen
Ann-Helen Meyer von Bremen är journalist och författare med inriktning på lantbruk, mat och miljö.