Småprat om mat

Såväl den franska sapere-metoden som Livsmedelsverket uppmuntrar förskolor att använda mat i pedagogiken. Men det finns hinder på vägen mot bra kostvanor för de minsta. Gunilla Kinn Blom berättar.

”Har ni smakat på det rivna äpplet? Castor, har du luktat på kanelen? Nike, var växer de här frukterna?”

En gång i veckan blir mellanmålet på Sofia Småbarnsskola i Stockholm en pedagogisk samling, då barnen inte bara äter maten utan också talar om den. Fast de små är alla under tre år, så det är pedagogerna som pratar mest:

”Det här är också äpple – ett torkat!”, visar barnskötaren Sabina Boman.

Barnen har själva fått torka äppelringar, som de stoppar i munnen. De får smaka på äppelsorter med olika smak, färg och konsistens: i bitar, rivna, med kanel.

”Sapere är latin för ’smaka’, veta’ och ’förstå’. Att kunna uttrycka hur något smakar, doftar och låter ger barnen språk och självkänsla.”

Allt är inspirerat av sapere-metoden, utvecklad i Frankrike på 1970-talet och hämtad till Sverige 1997 av Carl Jan Granqvist. Enligt den ska mat inte bara vara närande, utan även en glädjefylld del av utbildningen. Sapere är latin för ’smaka’, veta’ och ’förstå’. Att kunna uttrycka hur något smakar, doftar och låter ger barnen språk och självkänsla.

”Det är häftigt att se hur barnen utvecklas”, säger Anna Svärd som är kock på förskolan. ”De vågar smaka på mycket mera än barn som inte fått samma träning.”

Trots att sapere-pedagogiken funnits i Sverige i 20 år, och trots att den är enkel och populär utan att kosta särskilt mycket, har den inte riktigt fått genom­slag. (Det har den däremot i Finland, där 7 000 lärare och förskollärare ut­­bildades 2009–2014 som ett led i att förebygga barnfetma.)

”Jag önskar att även sapere skulle ingå i förskolornas läroplan, så att det blir mer självklart för alla – inte bara för pedagoger som själva har ett stort matintresse,” säger kocken Karolina Sparring.

Hon har själv jobbat med sapere-pedagogiken, och har inom ramen för projektet ”Allebarnsrätten” gett inspirationskurser för förskolekockar runtom i Sverige. När hon lagade mat på förskola hade hon ofta med barnen i köket, vilket – liksom sapere-inslag – uppmuntras av Livsmedelsverket. Men så är det knappast överallt.

”Finns inte stöd från chefer och kolleger är det nästan omöjligt för en ensam kock att utveckla pedagogisk matlagning. Det är tröstlöst om man inte får genomslag. Men det är så himla viktigt med bra mat på förskolan!”

På Sofia Småbarnsskola får Anna Svärd det stöd hon behöver, och ser sig själv som både pedagog och kock (som lagar buljonger och bakar bröd på plats). Däremot känner hon begräns­ningar i kommunens centrala upphand­ling, som gör det svårt att köpa in när­­pro­du­ce­rade råvaror från alternativa leverantörer – och när hon försöker intressera kockkolleger på andra förskolor för sapere-pedagogiken går det trögt.

”Jag har fått blandade reaktioner”, säger hon. ”Många är rädda för något nytt.”

”Föräldrarna tycker det här med sapere är jättekul” säger Sabina Boman. ”Jag har varit på förskoleavdelningar där barnen knappt vågar prova maten – men här, när vi pratar om grönsaker och för in det i verksamheten, blir det på ett helt annat sätt.”