Grönsaksodlarens vedermödor

Vädret och djur som mumsar i sig en del av den tilltänkta skörden – all odling har sina utmaningar. Ann-Helen Meyer von Bremen rapporterar.

Rödbetsfröna har grott alldeles ut­­märkt. Det är bara ett problem, jordskorpan har blivit hård som pansar. Det kommer att bli ett elände att rensa ogräs – inte bara fysiskt tungt, det kommer också att bildas så stora lerkokor att de små plantorna riskerar att skadas vid själva rensandet. Så vi biter i det sura äpplet, hackar bort plantorna och sår nytt. Det bär emot förstås, eftersom rödbetsfrön kan vara kinkiga att få att gro. De kräver en viss värme och fuktighet i marken.

I drygt 30 år har jag skrivit om jord­bruk. Jag har otaliga gånger hört bönder berätta om odlingens vedermödor – och om vädret som antingen är för varmt, för kallt, för blött, för torrt eller något annat. Nu får jag själv uppleva allt detta i praktiken och även om jag redan tidigare förstod att odling är en svår konst, så drabbar mig insikten från det praktiska arbetet, mycket djupare.
Som detta med rödbetsfröna. Efter en torr start på våren då vi började oroa oss för en repris på förra årets torka, kom så äntligen regnet. Inte bara en dag utan flera. Först var det välkommet, men efter ett tag blev det till ett bekymmer. Vår tunga lerjord blev för blöt för att kunna bearbetas och sås. Vi väntade och väntade, till slut var vi lätt desperata, chansade och sådde ändå våra rödbetor. Men den här gången var det som sagt för blött. Nu hoppas vi det kommer att gå för dem som för sparrisen som också fick en taskig start genom att de första omgångarna togs av frosten i maj, men som ändå givit en nog så rik skörd.

All odling har sina utmaningar, men grönsaker, frukt och bär hör till de som är allra mest krävande när det gäller näring, vatten och temperatur och dess­utom är de känsliga för insektsangrepp och sjukdomar. För att inte tala om haren som gillar sallaten på sommaren och äppelträdsbarken på vintern, älgarna som gärna nappar lite morötter och tranorna som lätt får smak på potatisen. För att nämna något. Det är också därför som grönsaksodling slukar mycket resurser i form av energi (trakto­rer, maskiner och uppvärmda växthus), näring och arbetskraft. Inom den kon­ventionella odlingen används också stora mängder kemiska bekämpningsmedel. Nyligen skrev tidningen Syre en artikel om den tunga användningen av kemikalier i svenska växthus, kemikalier som läcker ut i vattendragen.

När man själv ägnar sig åt ekologisk trädgårdsodling börjar man inse hur bortskämda dessa grödor är. Att man verkligen får vara tacksam de år som inte den lilla insekten trips, jordgubbs­odlarens fiende nummer ett, dyker upp. Eller när man lyckas hålla jordlopporna något så när borta från savojkålen. Det är då man förstår varför vi borde sätta mycket större värde på våra grönsaker, både bildligt och bokstavligen. Inget av detta märks dock i affärernas dignande grönsaksdiskar som också står för den största andelen av butikssvinnet. Inte heller märks det i debatten när vi upp­­manas att äta mer grönt, oavsett hur det odlas. För just med tanke på hur resurskrävande grönsakerna är, blir odlingssättet desto viktigare. Gärna mer grönsaker, men inte till vilken miljökostnad som helst.