Jordbruket och fåglarna

Tofsvipor, sånglärkor och andra så kallade jordbruksfåglar minskar i antal i Sverige. Anette Dieng har försökt ta reda på varför.

Varje år deltar över 600 frivilliga orni­tologer i arbetet med att räkna fåglar runt om i Sverige. Projektet drivs av Biologiska institutionen på Lunds universitet och är en del i Naturvårds­verkets och länsstyrelsernas miljöövervakningsprogram. Inventeringen som har pågått i varierande omfattning i över 40 år, ger forskarna en bra överblick över hur det står till med landets fåglar och synliggör eventuella oroväckande tendenser.

”Resultatet ger också indikationer på hur det står till med det landskap där fåglarna lever”, berättar Martin Green, en av de forskare som utifrån ornitologernas observationer varje år sammanställer rapporten Svensk fågeltaxering.

”Både antalet tofsvipor och storspovar har halverats sedan 1975 och idag finns bara en fjärdedel så många sånglärkor som för knappt 45 år sedan”

En grupp fåglar som haft det be­­kymmersamt ända sedan räkningen tog sin början 1975, och för vilka det ser fortsatt mörkt ut, är jordbruksfåglarna. Hit räknas de fåglar som är knutna till öppna miljöer som jordbruks-, ängs- och betesmarker. På dessa marker bygger jordbruksfåglarna sina bon, föder upp sina ungar och här lever många av dem hela sina liv. I den låga vegetationen söker de föda i form av insekter, daggmaskar och frön och kan upptäcka faror på långt håll. Tofsvipa, storspov och sånglärka är några jordbruksfåglar vars minskande antal oroar Martin Green och hans kollegor.

”Både antalet tofsvipor och storspovar har halverats sedan 1975 och idag finns bara en fjärdedel så många sånglärkor som för knappt 45 år sedan”, säger Martin Green. ”Tittar vi på den grupp om 15 jordbruksanknutna arter som inom EU kallas ’vanliga jordbruksfåglar’, har antalet mer än halverats i Sverige sedan vi började räkna fåglarna.”

Orsakerna hänger ihop med om­­vandlingen av våra jordbruks­områden, menar Martin Green. ”Huvudproblemet är att jord­brukets intensifiering lett till brist på variation. På stora odlingsenheter odlas det allt för ensidigt, ofta en enda gröda. Och för att öka effektiviteten ytterligare har alla odlingshinder, såsom kantzoner, åkerholmar, dikeskanter och blöta partier på åkrarna tagits bort, områden där det tidigare funnits flera olika sorters växter som gagnat fågellivet. På andra håll växer åker- och betes­marker igen i takt med att ­odlandet minskar och betesdjuren tillbringar allt större del av året inomhus. En ökad insektsbekämpning med ­kemiska medel påverkar också fåglarna negativt, både indirekt och direkt.”

Hur ska vi då göra om vi vill ha fåglarna kvar i framtiden?

”Variation är A och O. Fåglar söker, likt människor, i första hand efter ställen där det finns mat och skydd – och allt som påverkar de bitarna avgör hur många fåglar som finns i ett område. Vi behöver titta på hur platser där det finns gott om fåglar ser ut, och på olika fronter arbeta för att återskapa sådana. Gör vi det bra för fåglarna så gör vi det bra för helheten. I naturen hänger allt ihop”, avslutar Martin Green.

Läs mer om hur det står till med Sveriges fåglar på fageltaxering.lu.se.

Fotq: Leif Ingvarson