Livet i skogen

Det växer fler och större träd i de svenska skogarna än på länge. Och där ute finns också betydligt mer död ved, som anses gynna den ­biologiska mångfalden. Men många träd betyder inte per automatik varierade ­skogar. Och all död ved tilltalar inte alla småkryp. Ann-Helen Meyer von Bremen berättar.

”Träd kan dö på fel sätt”, berättade forskare från Sveriges Lantbruks­universitet för en tid sedan. Nyheten kan tyckas lite udda, men visar tydligt på den kollision som finns mellan dagens produktionsinriktade skogsbruk och skogen som hem för en mångfald av djur och växter. Den visar också att det inte är så lätt att ”producera” biologisk mångfald.

Döda träd eller det som, på fackspråk brukar kallas för ”död ved” är inte bara viktigt för den biologiska mångfalden, det är avgörande. I skogspolitiken finns det därför ut­­talade mål om att öka den döda veden och de två miljöcertifieringarna för skogsbruk (som omfattar en stor del av skogarna) har krav på en viss mängd död ved. Andelen död ved har också ökat, men inte tillräckligt mycket. Dessutom dör många av ­träden alltså på fel sätt. För att till­godose kraven på död ved så sågas ofta unga träd ner och lämnas kvar i skogen. Det handlar mest om ­granar som ändå har börjat torka. Vissa insekter och mikroorganismer gillar den här typen av döda träd, men långt ifrån alla. Många andra organismer föredrar äldre träd, andra arter av träd men också träd som dör av för träd mer ”naturliga” orsaker, som ålder, blåst eller brand. Det innebär ofta att en långsammare död än vid ett snabbt skär av sågen, också alltså lockar en större mångfald.

”Riksdagens miljömål ’levande skogar’ kommer inte att nås 2020 och enligt Naturvårdsverket går det inte ens att säga att utvecklingen går åt rätt håll.”

För att mångfald ska uppstå krävs dessutom en variation av levande ­skogar, men så ser det inte riktigt ut idag. Av 28 miljoner hektar svensk skogsmark är drygt 23 miljoner hektar produktiv, och den produktiva skogsmarken består framför allt av gran och tall. Enbart 3 procent av Sveriges ­skogar räknas som naturskog (det vill säga skog som stått orörd under minst 150 år). Mindre än 1 procent kan anses vara urskog. Riksdagens miljömål ”levande skogar” kommer inte att nås 2020 och enligt Naturvårdsverket går det inte ens att säga att utvecklingen går åt rätt håll.

Från skogsindustrins sida brukar man peka på att vi har allt mer träd, och det är sant. I den inventering av den svenska skogen som kom i år, Riks­skogstaxeringen 2017, framgår det att träden blir både fler och större. Virkes­förrådet har ökat under flera år och ökar alltjämt. Men många träd gör inte per automatik en levande skog. Att ­skogarna också blivit tätare innebär bl a att markvegetationen minskat med 10 procent under de senaste 18 åren. Skogarnas blåbärsris har minskat med en femtedel. Nu finns det visserligen blåbär så det räcker ändå (uppskattningsvis 60 kilo per person och år), men förändringen är radikal och de tätare och mörkare skogarna påverkar givetvis mer än bara bären. Det vet var och en som försökt ta sig in i en tät granplantage och sett hur enbart mossan klarar att överleva.

Foto: Fred Eriksson