Med naturen som förebild

Så många arter och så många lösningar på hur ett hållbart liv kan levas. Än finns massor att lära av den snillrika naturen. Susanne Helgeson berättar.

Minns du att det i början av 2000-talet slogs rekord efter rekord i internationella simtävlingar? Det var hur som helst tack vare att materialforskare an­­vänt sig av så kallad biomimetik, en teknik som efterliknar förebilder i bio­logiskt liv i naturen, både djurs och växters. I detta fall var det den supersnabba hajens skinn som imiterats, med kanaler som styr undan vattnet mer effektivt.

Ett annat och välkänt exempel på tekniken, som också kallas biomimikry och biomimik, är uppfinningen av kard­borrbandet. Det har vi den schweiziske ingenjören George de Mestral att tacka för. 1941 var han ute på promenad med sin hund och märkte att massor av kardborrar fastnade på dem båda. Han studerade dem i mikroskop och såg hundra­tal små ”krokar” som verkade fästa på allt som hade ”öglor”, som päls, tyg och hår. Då fick han idén att härma naturens sätt att temporärt binda två material till varandra – bara han kom på hur krokar och öglor skulle mångfaldigas. Han fick hjälp av en person med väv­kunskaper som gjorde ett för­sök i bom­ull, som dock snabbt slets ut. Mes­tral valde då nylon och resten är historia, även om det tog fram till 1955 att få processen mekaniserad och patentet beviljat.

Att biomimetik uppmärksammas på flera håll just nu handlar om att det kan bidra med flera svar på frågan hur vi snabbare ska lösa klimatomställningen. Djur och växter har ju haft 3,8 miljarder år på sig att testa olika slags lösningar så ju mer vi försöker härma desto bättre. I Fredrik Mobergs nyutkomna bok Den uppfinningsrika planeten: biomimikry, naturens lösningar på vår tids utmaningar ges en rad exempel på rätt fantastiska resultat av samarbeten mellan biologer, arkitekter, ingenjörer och designers för att hitta och efterlikna naturens bästa lösningar. Och behoven av dessa har aldrig varit större eftersom, som professor Johan Rockström skriver i förordet, det är bråttom, ”inte minst eftersom planeten börjar skicka så tydliga fakturor i form av torka, stormar, värmeböljor, bränder och sjukdomar”.

Boken ger kortfattat en intressant insikt i hur vi i en alltmer högteknologisk och urban värld fortfarande är beroende av mångfalden i naturen, hur vi kan lära av den och på så sätt ställa om till en hållbar utveckling snabbare. Exemplen är många och berättar om allt från hur vi kan härma ökenlevande skalbaggar och utvinna vatten direkt ur luftens fuktighet till att imitera den afrikanska savannens termitbon för att göra mindre energikrävande luftkondi­tionering. Här är arkitekter redan igång och ritar hus med smart självventilation som kan minska en byggnads energiförbrukning med 90 procent. Medicin­ska forskare studerar hur elefanter undgår cancer och hur fladdermössens immunförsvar bekämpar coronavirus – just så kommer botemedlen närmare. Och tänk om vi till mänskliga förhållan­den kan översätta korallrevens suveräna förmåga att hushålla med energi och resurser eller härma deras sätt att ”göra cement”?

För att återigen citera Johan Rock­ström: ”Vi är planetens smartaste art. Vi borde inse att vi fortfarande har mycket att lära av alla de andra miljon­tals arter som vi delar detta klot med.”