Möbler och matematik

Hur mycket soffa får man för ett kilo koldioxidekvivalenter? Annica Kvint besökte möbel­mässan och lärde sig mäta material mot varandra.

”Klimatförändringarna ställer oss in­­för en aldrig tidigare skådad kreativ ut­­maning”, konstaterade formgivaren Emma Olbers på möbelmässan i Stock­holm i februari. Själv hade hon använt sin kreativa förmåga på ett både oväntat och konstruktivt sätt. Med utgångspunkt från koldioxidekvivalenter (co2e) – det mått som används för att förstå produkters klimatpåverkan – fokuserade hon i utställningen Now or never på möbelbranschens råmaterial. 

”Hur mycket av ett specifikt material får jag för ett kilo koldioxidekvivalenter”, hade hon frågat sig själv, och svaren syn­liggjorde med all önskvärd tydlighet vikten av materialval. Bredvid en mycket liten bit läder låg till exempel en rejäl rulle rotting. En indikation så god som någon på vilket material en medveten formgivare skulle kunna välja för sin nästa sittmöbel. Att man för 20 gram ull får hela 270 gram linne, liksom att man kan byta ut 4,4 kg betong mot 7,7 kg kalksten var också något av en ögonöppnare, åtminstone för mig. 

Men mest fascinerande var utgångs­punkten i sig. Emma Olbers hade hittat ett nytt sätt att räkna som satte fingret på några av vår tids viktigaste frågor: Utifrån vilka premisser tillverkar vi saker idag? Vad räknar vi in i kalkylerna? På vilken sikt ska en produkt vara ”lönsam” – och hur definierar vi det be­­greppet? Materialval står för ca 50 procent av en möbels koldioxidutsläpp. 

Också vissa möbeltillverkare har börjat tänka produktion utifrån nya utgångspunkter. De väljer att se och diskutera även de (för konsumenterna) osynliga delarna av produktionen och landar ofta i en mer småskalig, lokal, hantverksmässig och materialfokuserad tillverkning.

Producenten Verk är en av dem. Företaget startade för några år sedan i en reaktion mot den konventionella möbelbranschen, och har tagit ”Made in Sweden”-begreppet till nygamla höjder. Flera av de svenska, relativt stora, möbelproducenterna tillverkar visserligen sina produkter huvudsak­ligen i Sverige. Men Verk sätter en ära i att också återinföra de delar av tillverk­ningen som inte finns kvar i landet längre. Med hjälp av Ullkontoret på Gotland har man till exempel lyckats producera en helsvensk möbeltextil, något som inte existerat på flera decen­nier. Tyget består av garn från gotlands­får och har blivit möjligt med hjälp av ett nytt, storskaligt spinneri på Gotland. Tack vare det är den trasiga värdekedjan för bearbetning och förädling åter lagad. 

Nu arbetar Verk för att ta fram fler helsvenska färgpigment. Precis som vid tillverkningen av Falu Rödfärg utgår man från gruvvatten, som oxideras med hjälp av en tillsats av väteperoxid. 

Efter ytterligare en lång process återstår ett pigment som kan blandas med svensk linolja och blir ett skyddande ytskikt på exempelvis en möbel. 

”Vi lär oss hela tiden nya saker och får numera sidoinkomster av att hålla föredrag där vi delar med oss av vår kun­­skap”, berättar Verks vd Jacop Merlini. 

Kanske kan man skönja ett ny­­gammalt sätt att se även på ekonomi? Ordet ”ekonomi” betyder trots allt ”läran om hushållande med begränsade resurser”.