Rapport från åkern

Vintern är ämnad för eftertanke och reflektion menar en av Ekolådans odlare. Att det kan bli lite si och så med det förstår Anette Dieng som ringt runt och hört sig för om läget.

Knappt har Ekolådans odlare hunnit reflektera över den just avslutade odlingssäsongen förrän det är dags att fatta beslut om nästa. Både Per Wål­stedt på Wålstedts Lantbruk i norr och Inge Schwagermann på Marcello’s Farm i söder har flera sådana att-göra-saker på sina listor trots att kylan och mörkret fortfarande har grepp om deras jordar.

”Först efter julhelgerna ska vi sätta oss ner och göra en ordentlig plan över vilka fröer vi ska köpa. Men utsädespotatisen borde jag ha beställt redan den här veckan för att vara säker på att få den jag vill ha”, säger Per Wålstedt när vi talas vid en fredags­eftermiddag i början av december.

“Utsädespotatisen borde jag ha beställt redan den här veckan för att vara säker på att få den jag vill ha”, säger Per Wålstedt.

För Per och de andra medarbetarna på gården i Dala-Floda har säsongen varit gynnsam och i stort sett allt som odlats har också sålts. Det största hotet i år stod ett ovanligt stort antal kålmalar för. De kunde tack och lov hållas i schack med hjälp av biologisk bekämpning men tog en hel del av Pers och de andras dyrbara tid i anspråk.

Det holländska paret Inge Schwager­mann och Marcel van Sitteren har högst motvilligt börjat planlägga nästa säsong. Förutom att purjolöksplantorna helst skulle varit beställda för flera veckor sedan bör de snarast fatta beslut om vilka mängder potatis och lök som ska odlas på deras åkrar utanför Kristianstad nästa år.

”Som brukare av jorden lever vi helst efter naturens rytm och den här tiden på året är ämnad för lugn, återhämtning och reflektion. Hela kroppen vill vila”, förklarar Inge. ”Men här i Sverige är ni så snabba och vi har helt enkelt fått lov att anpassa oss.”

När jag samtalade med Inge i våras var läget kritiskt efter flera veckor utan regn. Nu konstaterar hon med lättnad i rösten att säsongen trots allt blev riktigt bra.

”Korna behövde visserligen stöd­fodras eftersom det var dåligt med gräs och vi fick bevattna grönsakerna en hel del men värmen gjorde att ­grödorna började växa tidigt, de växte fort och kvaliteten på grönsakerna blev riktigt bra i slutändan”, summerar hon.

Inges och Marcels bekymmer var istället rekordmycket ogräs och att de inte lyckades få tag i folk som kunde hjälpa till att rensa i tid.

”I år var det väldigt svårt att sam­arbeta med naturen och vi låg konstant två veckor efter i allt. I vissa fall var vi tvungna att ge upp och plöja ner fält eftersom vi inte hann med. Det gjorde ont.”

Oftast har Per och Inge inte alls tid att prata när jag ringer för att höra mig för om läget. Jag är van att be­­höva ringa tillbaka senare när de inte har händerna fulla, när de har skördat klart, när lastbilen som ska hämta grönsaker har åkt eller efter att de först har hunnit få i sig en bit mat. När jag ringer den här gången är ingen av dem hemma. Inge har åkt till Holland för att hälsa på sin familj och Per är hos tandläkaren med sin son. Vad skönt tänker jag, att det finns en tid på året då även odlare har tid att leva lite som vi andra.