Så gott som det går

Det vänds och vrids på allt fler av butikshyllornas livsmedel numera, inte minst ur hållbarhets- och hälsosynpunkt. Men plockgodisavdelningen hör man inte mycket från. Linda Pérez glädjer sig i alla fall åt att hant­verks­godiset sakta tycks ta mark. Om än inte i dagligvaruhandeln riktigt än.

Var jul brukade min mamma köpa särskilt fina geléhallon från Ejes Chokladfabrik. Till och med kungen äter dom, sa hon med glimten i ögat. Tantgodis!, fnissade vi ungar med munnarna fulla av sockriga hallon. Första påsen gick åt redan på vägen hem i bilen, så att en söt doft av ­hallon hängde kvar i luften ett bra tag. Dom är så färska, log mamma.

Jag är ingen godisnörd. Men borde kanske bli. Tanken slår mig när jag för­argat kikar ner i en halvtom påse plock­godis. Vad har jag just ätit? Grisfett och -svål och färgämnen är en sak. Smaken är en annan. Ingenting känns naturligt och det är helt klart mer sött än gott.

”Om det ändå ska finnas marmelad­kulor så kan det väl få vara gott?”, skriver konditorn My Feldt i sin ­engagerande bakbok Rullrån och tanke­brus. Jag bläddrar bland marsh­mallows, syrliga havtornsband, grönsaksfärgade praliner och – där har vi dom – ­marmeladkulorna. Sommarens sista rabarber åker ur frysen och när de ny­­kokta, puderrosa godsakerna så småningom vänds i socker är till­freds­ställelsen fullständig. Tänk att det kan bli så gott på bara några få ingredienser. 

Schyssta råvaror och kvalitativ förädling ligger i tiden. Vi vill veta vad vi stoppar i oss, i alla fall när det kom-mer till maten. Vad gäller godiset har innehållsförteckningen inte varit fullt lika aktuell. Jag undrar vad det kan bero på, kanske för att godiset inte är särskilt hälsosamt oavsett? 

Godis tillverkat med omsorg och på bra råvaror har antingen varit syno­nymt med chokladpraliner eller enbart hört hemma på julens gottebord. Men ändring är på gång. I alla fall om man får tro några av landets mest framstående konditorer. Det ger mersmak när finkrogar som Frantzén, Oaxen och Aira med silvertång ser­verar perfekt fluffiga marshmallows, lakrits­maränger och fruktigt marmelad­godis. Eller när man kliver in hos Magnus Johansson Glass & Konfektyr i Hammarby Sjöstad i Stockholm och möts av en ljuvlig doft från de handblåsta glasbehållarna som fyllts med fingodis på lösvikt. Det är både retro och dagsfärskt och påsen med det som kanske kan bli en ny generations försvinnande goda tant­godis, öppnas såklart redan i bilen på väg hem.

Socker har alltid älskats för sin sötma men på 1500-talet då det började dyka upp i Sverige, var det enormt dyrt. Det användes dessutom snarare som ett botemedel mot förkylningar magont och allehanda åkommor och såldes länge på apotek. Mandelmassa, till exempel, kallades för hjärtsocker och bakades vid klostren med örter, kryddor och, sägs det, inslag av pärlor och ädelsten. 

Nu för tiden vet vi att rent nyttigt, det kan regelrätt godis aldrig bli – hur fina råvarorna och hantverket bakom det än är. Men hemgjort är det verk­ligen något man kunna njuta av. Godis kan inte bli frukt och bär, men frukt och bär kan bli godis och det är minsann inte så dumt.

Linda Pérez  mat- och dryckesjournalist