Samlande som kris och konst

Generationen som upplevt beredskapstid och ransonering är nu sakta på väg bort och för dem som kom efter var slit-och-släng det som gällde. Susanne Helgeson berättar hur uppradandet av ägda föremål kan leda till såväl insikter som konst.

Mina söner brukar ibland fråga hur många par läsglasögon jag egentligen har på olika platser i lägenheten, om jag verkligen behöver typ tvåhundra pennor och ungefär lika många tygväskor. Usch vad de överdriver – men visst hajar jag piken. Och jag ska ­verkligen rensa så fort de flyttat hem­ifrån på allvar – kanske till och med i lugn takt påbörja en uppfriskande döstädning.

Mina söners gulliga retsamheter får mig ofta att tänka på teve­programmet Sortera upp ditt liv, där en familj med olika grader av hamstrings­problematik får hjälp. Hela boendets innehåll, eller nej förresten, kanske inte möblerna, exponeras på ett hangar­golv. Ohygg­ligt mycket ­prylar prydligt upplagda så att allt syns och inte sällan på­­minner om en stor konstinstallation. Kommentarer i stil med ”oh dear, inte visste jag att vi hade 47 necessärer och 82 oöppnade kryddburkar” är vanliga, liksom en kombination av chock och skam inför denna scen som ibland bara handlar om ren och skär överkonsumtion. Som ett tvåhundrasjuttio­tal leksaker, varav hälften oanvända, till det enda barnet. Sedan får familjen hjälpas åt att välja ut ­hälften som de får ta med sig tillbaka till ett städat, välordnat och icke ­överbelamrat hem där de förhoppningsvis i högre grad kan andas, njuta och trivas.

På tal om liknelsen vid en konst­­installation finns en mycket intressant kinesisk konstnär vid namn Song Dong. Han jobbar med allt från måleri, skulptur och performance till installationer och video – inte sällan i kombination, och ofta med vardagliga ­material och artefakter i fokus. I en av sina mest berömda installationer, ­kallad Waste Not, visar han i ett rätt hänförande mönster upp över 10 000 hushållsföremål som hade samlats av hans mor i hennes pyttelilla hus i Beijing under de senaste 50 åren. Hon hade erfarenhet av både djup fattigdom och svält och kastade därför ­aldrig något i enlighet med principerna att aldrig slösa och att saker och ting minsann kan komma till användning igen. Moderns sparande övergick till hoarding efter ett dödsfall i familjen och Song Dong bestämde sig för att hjälpa sin sörjande mamma. Han ­förvandlade hennes tvångsmässiga prylsparande till ett samarbetsprojekt dem emellan – ett konstprojekt som resulterade i Waste Not, installationen han själv beskriver som ett monument över mammans generation som ut­­härdat så många svårigheter i ett Kina under och efter kulturrevolutionen. Installationens föremål som verktyg, tomma tandkrämstuber, glasflaskor och burkar, plastbaljor, gamla lappade kläder, lagade skor och möbler satte ljuset på minnen, familjehistoria och en rörande ”kan-vara-bra-att-ha-beredskap”. Men handlade också om överlevnadsstrategi, sparsamhet och återvinning.

På tal om allt detta, framför allt om överkonsumtion av prylar, hoppas jag på att årets julklapp blir en kram.

Susanne Helgeson
Susanne Helgeson är idag frilansjournalist efter många år som redaktör och chefredaktör för tidningen Form. Design, arkitektur och hållbar konsumtion är hennes huvudämnen.