Vårt behov av kor

När mjölkgårdarna blir färre minskar också den biologiska mångfalden. Ann-Helen Meyer von Bremen förklarar hur det hänger ihop. 

Antalet mjölkgårdar i Sverige är nu färre än 3 000 och det är något som får konsekvenser för oss alla, inte bara för bönderna. Varje nedlagd mjölkgård innebär att landsbygden blir lite mindre levande, att landskapet blir lite mer enformigt, att maten kommer allt längre bortifrån och att vi förlorar ytterligare biologisk mångfald.

För närvarande vill bönderna ha kris­stöd för att kompensera för de höga energipriserna, annars läggs många gårdar ner, menar man. Utan tvekan har priserna på diesel, el och konstgödsel stor påverkan på lant­bruket. Bland annat kommer det troligen att bli mer intressant att gödsla sina marker med stallgödsel eller gröngödsling (växter som binder kväve) än att köpa konstgödsel till­verkad av naturgas. För en­­skilda gårdar kan energipriserna också bli droppen som urholkar stenen, men sanningen är den att nedläggningen av gårdar har pågått länge och är ett resultat av politiska beslut. Oavsett politisk färg har Sveriges regeringar under mycket lång tid drivit denna politik som kallas för strukturrationalisering, vilket betyder att gårdarna ska bli färre men större. Samma politik gäller inom eu. Det har inneburit att maten blivit billigare, samtidigt som arbets­till­fällena försvunnit från landsbygden som blivit allt mindre levande. Land­skapet har gått från att vara en mosaik av skog, åker, beteshagar och ängar till att allt mer förvandlas till monokulturer av antingen spannmål eller skogs­plantage. Här hittas också förklaringen till den minskande biologiska mångfalden. När de betande djuren försvinner och landskapet blir allt mer enformigt, blir det också fulare. Det är inte bara alla de andra arterna som gillar det varierade landskapet, också vi människor trivs bättre där.

Rent teoretiskt kan det inom en snar framtid räcka med 600 gårdar för att producera lika mycket mjölk som pro­duceras idag. Det har Arla räknat ut. Men om sanningen ska fram finns ingen bortre gräns för strukturrationaliseringen, förutom när ingen enda mjölk­gård finns kvar. Då är det slut. På riktigt. Det innebär inte att det kommer att ta slut på mjölk, den kommer bara att komma från något annat land. Redan idag är det framför allt Danmark, Neder­­länderna och Tysk­land som pro­ducerar vår hårdost. Bara 30 procent av all ost vi köper i Sverige är svensk.

För knappt hundra år sedan fanns det 420 000 gårdar i Sverige och nästan alla hade minst en ko. Det var ett helt annat landskap, en annan landsbygd och ett annat samhälle. Varför så många hade en ko? Jo för att det var ett genialt sätt att utgå från de ekologiska förutsättningarna i ett land som Sverige, där gräs generellt växer bättre än spannmål. Och där gräset, oavsett om det är hagmarker, ängar eller som odlat hö/ensilage, har viktiga roller i ett hållbart jordbruk och samhälle. Hagmarker och ängar är mycket rika på biologisk mångfald. De odlade gräsmarkerna, vallen, binder både kol och minskar behovet av bekämpningsmedel. Det är detta vi håller på att slarva bort, för de allt större mjölkfabrikerna som blir kvar, fyller allt mindre av de funktionerna.