Visa av skadan

Klimatrapporterna duggar numera tätt, men hur hamnade vi egentligen här? Susanne Helge­son berättar om nya institutioner, utbildningar och kurser där huvudfokus ligger på att studera hur vi människor förhållit oss till planeten hittills – i syfte att se och lära hur vi kan göra det framåt.

För snart 25 år sedan fick jag av olika anledningar ta del av en presentation om ”svenska särdrag” som Svenska Institutet hade satt ihop. Det enda jag minns är att den var på engelska, ämnad för en utländsk publik och berättade att vi utöver att tala jättebra just engelska också var ena riktiga ”evening class-aholics” i bemärkelsen snudd på överdrivet intresserade av att gå kvällskurser. Kort sagt ett bildnings­hungrigt folk, vilket gjorde mig både glad och stolt. Och jag kände ju igen mig – hur många kurser har det inte blivit under åren i olika studieförbunds regi? Kavajsömnad, drejning, flamenco, windsurfing, fransk kon­versation, ­silversmide, salsa och otaliga i italienska. Tack folkbildningen säger jag bara, den som bidrar till att bygga ett hållbart, upplyst samhälle. Må den få leva för evigt trots nutida nedskärningar.

Ovanstående både anekdot och resonemang ingick i en diskussion med en vän som går en universitetskurs – snäppet mer krävande än en flamenco-dito. Umeå universitet ger den på distans och den har rubriken ”Konst och antropocen” vilket kittlar veta-mer-lusten ordentligt. Vännen berättar att den handlar om hur konst­­­fältet under 1900-talet och fram till idag har relaterat till antropocen. Begreppet kan översättas med ”­människans tidsålder” – den tid då människans verksamhet påverkat allt från jordens klimat och ekosystem till geologi, sötvattentillgång och landskap. År 2000 föreslog nobelpris­tagaren och atmosfärkemisten Paul Crutze att antropocen skulle efter­träda den ­geologiska epok vi lever i just nu, holocen. Om antropocen blir vetenskapligt accep­terat som geologisk epok lär visa sig, det verkar ske lite pö om pö.

Det är hur som helst knappast en fjäder i hatten att få en geologisk epok namngiven efter ett släkte vars aktiviteter fått så pass katastrofala effekter. Ett av all­deles för många modfällande exempel på det är studier från 2018 respektive 2022 som visar att vi män­niskor som bara utgör 0,01 procent av allt levande, har orsakat att 83 procent av alla vilda däggdjur och hälften av alla växter försvunnit. Och att av ­jordens alla däggdjur är 62 procent boskap, 34 pro­cent män­ni­skor och futtiga 4 procent vilda mammalier.

Ett annat exempel på att antro­pocen-begreppet vinner acceptans är att KTH, Tekniska högskolan i Stock­holm, startat ett helt nytt forskningscentrum i dess historia. Här studeras vår kära planets tillstånd och för­ändringar vilka är på en skala som i ­grunden påverkar miljöförhållandena inte bara för människorna utan för allt liv på jorden. Vid Centrum för antro­pocenhistoria är målet att inom forskningen bidra till att både utveckla detta nya synsätt och skapa ett nytt förhållningssätt till modern och ­samtida historia där människa och planet integreras. Bildning när den är som allra viktigast.

Susanne Helgeson
Susanne Helgeson är idag frilansjournalist efter många år som redaktör och chefredaktör för tidningen Form. Design, arkitektur och hållbar konsumtion är hennes huvudämnen.