Bin, så funkar de

När Anette Dieng fick höra Peter Schneider Vingesköld berätta hur hans sätt att se på bin och biodling skiljde sig från många andras, bestämde hon sig. Fler måste få kunskap om hur bin funkar – egentligen. Nu har de skrivit en handbok tillsammans.

För snart fyra år sedan började det dyka upp artiklar om honungsbin i tidningarna. De handlade om att bina inte mår särskilt bra och att deras ohälsa kan få stora negativa konsekvenser för oss människor. När jag läste artiklarna insåg jag hur begränsade mina kunskaper var om hur det hela hänger ihop, det där med blommorna och bina.

För att råda bot på min och kanske även andras okunskap, bjöd jag in biodlaren Peter Schneider Vingesköld och Ekolådans kunder till en bi-aktivitet. Under två timmar berättade Peter om sin syn på bin och biodling, och när föredraget var över hade jag bestämt mig för att göra allt jag kan för att fler ska få ta del av det jag just fått höra. Resultatet kommer ut i handeln i dagarna, i Handbok i naturlig biodling som ges ut på Natur & Kultur.

”Bin har, likt många andra djur, blivit odlingsmaterial och produktionsmedel för oss människor.”

Människan upptäckte tidigt honungens sötma. Till en början samlade man in vaxkakor med honung och yngel från vilda bisamhällen. Så småningom började man tillverka speciella bostäder åt bina, i vilka de byggde vaxkakor som satt fast i väggar och tak. Men den riktigt stora förändringen i förhållandet mellan människor och bin tog sin början i mitten av 1800-talet när kupor med rörligt vaxbygge blev allt vanligare. För det var först när vi kunde lyfta ut vaxkakorna ur kupan som vi började studera bina på nära håll, och inte bara fick detaljerad kunskap om dem utan också möjlighet att göra ingrepp i dess liv.

”Vår strävan efter att alltid söka ny kunskap har visserligen lett till stora förbättringar för biodlingen. Men på vägen har vi förlorat känslan och respekten för helheten, och vår girighet har lett till ett maximalt utnyttjande av bisamhället”, säger Peter Schneider Vingesköld.

Till exempel ersätter de flesta biodlare all honung som bina samlar in med raffinerat socker på hösten och bisamhällets naturliga förökning (svärmningen), förebyggs, fördröjs och förhindras. Biodlaren åstadkommer konstgjord förökning där man odlar drottningar som flyttas runt utan hänsyn till samhörigheten mellan drottningen och arbetsbina.

”Bin har, likt många andra djur, blivit odlingsmaterial och produktionsmedel för oss människor”, menar Peter. ”Dessutom tillåter vi att det sprutas och betas med gifter på binas (och vår egen) föda. Och som om det inte skulle räcka, har vi människor lyckats sprida en för bisamhället dödlig parasit, varroakvalstret, över nästan hela jorden.”

Att låta bina vara, försöka återgå till tiden före alla ingrepp, är knappast möjligt. Men att bara fortsätta på den inslagna vägen går heller inte. Återstår då att hitta ett nytt sätt att förhålla sig till bisamhället och biodlingen på. Och det är just det Peter vill uppmuntra till i boken.