Den stora skogskampen

Det är inte alltid lätt att få ekvationerna att gå ihop. Ann-Helen Meyer von Bremen synar resonemangen kring skogen och klimatet.

Många är ute i skogen och ber för sin sjuka mor just nu. Uttrycket innebär att man använder sig av ett argument för att uppnå något annat, som snarare ligger i ens eget intresse. Skogen har länge varit en konfliktfylld arena och det argument som används, eller kanske snarare miss­brukas, allra mest just nu är – klimatet.

Delar av miljörörelsen propagerar för att låta skogen bli riktigt gammal för att kunna binda mycket koldioxid. I själva verket är man ute efter den ökade biologiska mångfald som gamla skogar ger.

Skogsindustrin pläderar istället för det rakt motsatta och menar att det bästa för klimatet är om skogen kan växa och avverkas betydligt snabbare än idag. Då kan mer råvara från skogen ersätta en större del fossila bränslen. Men skogsindustrins egentliga skäl är framför allt att hålla timmerbilarna rullande. Av svensk industris totala om­­­sättning står skogen för cirka 10 procent och är i och med det fortfarande en av landets viktigaste industrigrenar.

En tredje grupp använder kolbindning i skogen och därmed minskad klimatpåverkan som en affärsidé. De säljer klimatkompensation med hjälp av trädplantage till andra företag, inom exempelvis resebranschen, eller till privatpersoner som vill minska sin klimat­påverkan. Här hittas även bistånds­organisationer som främst vill förbättra tillvaron för fattiga människor i utvecklingsländer, men som nu använder klimatet som argument.

Problemet med samtliga gruppers sätt att använda klimatet som argument, är att de grumlar debatten. Vare sig kolbindning i skogen eller en snabb avverkning av skog för att minska utsläpp från fossila bränslen, är någon universallösning. Båda inriktningarna är teoretiska konstruktioner som har svårt att hålla måttet i praktiken. Ska kolbindningen i skogen ha någon betydelse måste man kunna garantera att skogen växer mycket länge och det är inte så lätt. Brinner skogen ner, fälls i storm eller drabbas av barkborreangrepp, då frigörs också det bundna kolet. Många av kolbindningsprojekten har också betydligt kortare tidsperiod än vad som egentligen behövs.

Och när skogsindustrin säger att man gör dubbel nytta genom att binda kol i skogen och samtidigt öka tillväxten med 50 procent för att ersätta användningen av fossila bränslen, då använder man sig av dubbel bokföring. För det är givetvis inte säkert att mer biobränslen minskar användningen av kol och olja i olika former, snarare är det mer sannolikt att vi helt enkelt använder mer energi. Idag står biobränslen, det mesta från skogen, för en tredjedel av energianvändningen i Sverige. Skogen får nog vara rätt nöjd med att koldioxiden från själva förbränningen av skogsråvaran inte räknas som ett växthusgasutsläpp, eftersom det ingår i växtlighetens kretslopp.

Vad gäller klimatkompensation sker planteringen alltid i ett fattigt tropiskt land långt borta, där man under lång tid ”intecknar” människors möjlighet att själva bestämma vad de vill göra med marken. Det är en form av kolonialism i klimatets namn. Och ett skäl till varför klimatkompensation aldrig sker i svenska skogar.