Englands nya banor

Hur kommer Englands matpolitik att se ut efter Brexit? Och hur skulle den kunna se ut? Gunnar Rundgren berättar om ”the food movements” vision.

Frågan hur framtidens livsmedelspolitik ska se ut i Storbritannien har fått ny aktualitet genom det före­stående utträdet ur EU. I dokumentet En folkets livsmedelspolitik har fler än 80 organisationer i England utvecklat en nydanande mat- och jordbruks­politik. (Förslaget gäller bara England därför att Skottland och Wales har egna liknande processer.)

Politiken bygger på två grund­läggande principer; mat som en mänsk­lig rättighet och ”matsuveränitet”. Matsuveränitet betonar värdet av att naturresurserna och matproduktionen ska kontrolleras lokalt och demokratiskt. Båda synsätten innebär att mat, och de resurser som behövs för matproduktionen – mark, vatten, utsäde med mera – inte kan hanteras som vilka varor som helst på en global livsmedelsmarknad. Politiken innehåller ett hundratal förslag fördelade på hela livsmedelskedjan. Om de genomfördes skulle de innebära en total förändring av hur mat produceras och konsumeras, och hur matproduktionen styrs.

”Tillgång till mark och bostäder på landsbygden måste förbättras för att ge nya matproducenter möjlighet att etablera sig, i dagsläget äger 1 procent av Englands befolkning hälften av jordbruksmarken.”

Man vill öka lokal konsumtion och produktion av mat med ekologiska metoder samt få in fler människor i produktionen. Särskilda satsningar föreslås för den produktion där importandelen är hög, som grönsaksodling, och för den produktion som har stora miljöfördelar, som betes­baserad djuruppfödning och kol­bindning i mark. Samtidigt vill man fasa ut de industriella djurhållningssystemen, förbjuda odling av gen­modifierade grödor och användningen av flera typer av bekämpningsmedel och antibiotika samt lägga miljö­skatter på konstgödsel.

Eftersom nästan två tredjedelar av Englands vuxna befolkning är felnärd på ett eller annat sätt, föreslås att jordbrukspolitiken ska kopplas direkt till folks hälsa. Begränsningar och skatter för skräpmat, socker, salt och fett varvas med åtgärder för att stimulera mer hälsosam kost. Man betonar också åtgärder för att folk överhuvudtaget skall kunna få tillräckligt med mat; i Storbritannien får fler än 8 miljoner människor för lite mat att äta.

Tillgång till mark och bostäder på landsbygden måste förbättras för att ge nya matproducenter möjlighet att etablera sig, i dagsläget äger 1 procent av Englands befolkning hälften av jordbruksmarken. Lantbruksstöden bör styras bort från stöd till produktion eller areal och istället gå till att öka antalet människor som jobbar i livsmedelsproduktionen.

Man gör en kraftfull markering mot den frihandelsvänliga linjen som dominerat brittisk (och för övrigt även svensk) jordbrukspolitik de senaste årtiondena, och ställer krav på att den inhemska produktionen ska skyddas genom tullar och samtidigt stödjas på olika sätt.

Brexit tvingar England att utforma en egen jordbrukspolitik, och ”the food movement” ser möjligheterna att flytta fram positionerna. Om bara hälften av deras förslag går igenom skulle Englands livsmedelspolitik skilja ut sig rejält från de andra europeiska ­länderna.