Från invasiv till inhemsk

Att bekämpa invasiva arter, är det i alla lägen rätt väg att gå? Ann-Helen Meyer von Bremen ställer sig frågan – och tar flodhästar som exempel.

Enligt Forbes var knarkhandlaren Pablo Escobar den sjunde rikaste per­sonen i världen och som många andra snuskigt rika människor gillade han exotiska djur. På sin 2 000 hektar stora Hacienda Nápoles, 15 mil öster om Medellín i Colombia fanns bland annat gokartbana, skulpturpark, tjurfäktningsarena och en djurpark med antiloper, giraffer, zebror, elefanter, strutsar – och fyra flodhästar. När polisen gjorde sin razzia för 30 år sedan och sköt Escobar, togs alla djur om­­hand, utom flodhästarna som man inte riktigt visste hur man skulle hantera. 

Idag är haciendan en temapark och ett museum över Escobars liv där den största attraktionen är flodhästen Vanessa, som stannat kvar på gården och betraktas som tam. De andra har däremot spritt sig. I Magdalena­floden som har allt en flodhäst kan önska – mat, vatten och avsaknad av naturliga fiender – beräknas de numera vara ett par hundra till antalet.

Myndigheterna har för­­sökt lösa pro­­blemet, men det har inte gått så bra. När man sköt flodhästen Pepe (som uppenbarligen var så känd att han hade ett namn) blev det ramaskri bland lokalbefolkningen. Då försökte man sig på att sterilisera djuren, vilket visade sig vara en alltför stor utmaning. Det senaste budet är att flodhästarna ska flygas till Indien eller Mexiko. Om det blir verklighet återstår att se.   

Flodhästar finns normalt inte i Syd­amerika (Escobar smugglade in kvartetten från en amerikansk djurpark) och flera biologer anser därför att de är in­­vasiva och hotar den biologiska mångfalden. Andra biologer menar att det snarare beror på vilken tidshorisont vi har. Sydamerika saknar idag stora gräs­ätare, men fram till för 10–11 000 år sedan fanns här både den gigantiska laman och notoungulatan, som till utseendet påminner om en mer högbent flodhäst och som levde både i vatten och på land. Flodhästarna kan nu ta över de utdöda gräsätarnas nischer och återskapa viktiga natur­typer som har försvunnit. 

Historien om ”kokainflodisarna” är ett färgstarkt men också intressant exempel på att det inte alltid är meningsfullt att klassa växter och djur som invasiva. Genom historien har ständigt nya arter gjort entré, ibland för att klimatet förändrats, ibland för att människor, medvetet eller omedvetet, fört med sig nykomlingar. Många av våra odlade frukter och grönsaker är ett resultat av detta. I samband med européernas kolonisering av Amerika överfördes inte bara sjuk­domar som syfilis, malaria och smittkoppor mellan Gamla och Nya världen, utan också växter och djur, det hela brukar kallas för det columbi­anska utbytet. Genom det fick Europa tomater och potatis och Amerika fick hästar och vete. En del av arterna som överfördes var invasiva. 

Hur kommer vi om ett par hundra år att se på arter som klassas som invasiva idag, som lupin, jätteloka, tvättbjörn och mink? Ser vi dem fortfarande som hot eller har de blivit inhemska? Har de nått en stabilisering eller är det fortfarande utrotning som gäller?