Gengåvor och gemenskap

Högtider lockar fram givmildheten hos oss och har så gjort i långliga tider. Att samlas för bak och stök har inte bara utgjort tillfällen att träffas, utan också till att dela med sig. Ann-Helen Meyer von Bremen berättar.

”Håll grytan kokande!” Under 130 år har Frälsningsarmén stått på gator och torg och uppmanat oss att inför julen skänka lite av vårt överflöd till de som har det sämre ställt. Organisationer som Stadsmissionen, Röda Korset, Svenska Kyrkan, Unicef, Rädda Barnen, UNHCR – alla har de särskilda insamlingar till fattiga och behövande människor, just till jul. 

Tanken att dela med sig när det är fest och högtid är något som går igen i alla kulturer, även när tillgångarna varit begränsade. I boken The Food and Feasts of Jesus beskriver författarna hur flera av de fester som israeliterna höll på Jesus tid innebar att de som hade det bättre ställt, delade med sig till de som var fattigare. Då ska man komma ihåg att detta var ett folk vars land var ockuperat och där knapp­heten var utbredd. Ändå delade man med sig, även till främlingar som bjöds in att sitta ner och äta och dricka. Redan i Bibelns femte mosebok står det att den som skördar sin åker på spannmål,  sina vinstockar eller sina olivträd ska  se till att inte bärga hela skörden utan lämna en del som främlingar, föräldralösa eller änkor kan skörda.

På småländska höglandet förekom under höstarna på 1930- och 40-talen något som kallades för ystekalas. Vid dem träffades fem till tio kvinnor för att göra julost, umgås och ha lite ­trevligt tillsammans. Ystekalaset utgjorde  också en möjlighet för dem som inte hade mjölk så det räckte till att ysta en ost att ändå få en. För att göra en ost  på ett kilo går det åt tio kilo mjölk, och även om alla hushåll på landsbygden under den här perioden hade minst en ko var det inte säkert att den enda kossans mjölk räckte till en ost. Så man bjöd in till ystekalas dit gästerna tog med sig en kruka som innehöll någon eller några liter. All mjölk slogs samman och man ystade en ost som värdinnan fick behålla. Hon, i gengäld, fick bjuda på kakor för det var viktigt att det inte skulle uppfattas som någon allmosa. Mjölkråvara byttes mot kakor och socialt umgänge. 

”Det är ett fint exempel på att dela med sig och också på en ömsesidighet eftersom den som anordnade yste­kalas också skulle bjuda på kakor. Det var säkert kakor som inte innehöll så mycket socker, ägg eller smör – rå­­varor som var dyra – men ändå”, säger Katarina Ek-Nilsson, forskare vid institutionen för kulturantropologi och etnologi på Uppsala universitet.

Hon har intervjuat äldre kvinnor som har minnen av dessa kalas. Hur utbrett det var att dela på mjölken på det här sättet, är oklart, men förutom i Småland verkar det också ha förekommit i Bohuslän.

Att inför julen dela med sig av sin mat har varit utbrett. Julbaket skulle inte bara räcka till det egna hushållet utan även till socknens fattiga, som också fick smaka lite av den övriga julmaten. Astrid Lindgren skildrar hur Emil och Ida i Lönneberga går till fattigstugan med en stor julkorg. Enbart någon saga är fenomenet alltså inte, det var i allra högsta grad verklighet.