God jul på nytt sätt

Precis som vanligt är det mycket som ska göras i sista stund. Men det kan vara läge att stanna upp och fundera över om allt verkligen måste göras som det alltid gjorts under julen. Susanne Helgeson frågar sig exempelvis vad en julklapp är – egentligen.

Jag är inte klok! Insikten slår mig med en sådan kraft att jag känner hur jag rodnar. Detta under en konversation mellan mig och 13-åringen an­­gående den stundande högtiden och våra ­planer inför denna. Jag hör mig själv föreslå en rad mer eller mindre nödvändiga/fiffiga saker han skulle kunna önska sig i julklapp, allt utifrån min egen vilja att kunna planera in­­köpen och slippa stressen i sista sekund. Och han svarar:

”Men mamma, du har frågat förr och jag menar det – jag har allt jag behöver! Både en grön tröja och ett par fingervantar, jag vill inte ha fler datorspel och har fortfarande inte läst ut boken jag fick i födelsedagspresent. Men okej, kanske en påse saltlakrits, fast det har jag redan önskat mig av mormor.”

Och varför är jag inte klok? Jo, för att jag uppenbarligen konsumtionsuppviglar, snudd på tvingar mitt kära barn, utifrån det jobbiga faktum att jag sitter fastgjuten i traditionella före­speg­lingar om hur något – julen – ska vara. De fysiska, fint inslagna klapparna under granen. Barnens lystna blickar och förväntningar. Pirrandet när pappret åker av – försiktigt eftersom både jag och mormor sparar de finaste, även snörena(!). Lyckan i ungarnas ögon.

Det är klart vi ska ha julklappar, det är inte så jag menar. Jag vill inte heller missa glädjen i varken att ge eller få – tvärtom – den är underbar. Men om vi vill ha en hållbar utveckling måste vi i oändligt många situationer tänka till hur vi resonerar och agerar för att få till stånd en sund förändrings­process av attityder, traditioner, vanor och inställningar.

Om just detta skriver en av mina brittiska kollegor, krönikören George Monbiot, elegant och tankeväckande, ofta i The Guardian. En av hans texter hade för några år sedan rubriken Pathological consumption has become so normalised that we scarcely notice it – googla gärna. Han inleder med ”det finns inget barnen behöver, inget de inte redan har, inget de egentligen vill ha”. Trots detta köper vi dem julklappar som ”upplevs som alldeles underbara i stunden, korkade dagen efter, pinsamma dag tre. Två veckor senare blir de sopor”. Han hänvisar till filmen The Story of Stuff där forskning visar att endast en procent av allt material som flyter genom konsumentekonomin är kvar i bruk efter sex månader. En procent! Efter detta går han snabbt igenom vad vår omättliga konsumtion, och framför allt produktionen av denna, resulterar i. Dessutom blir vi ofta lurade – som till att tro att en surf­platta är en förutsättning för den fina stämningen mellan far och son vid lägerelden. George Monbiot av­­­slutar krönikan med uppmaningen ”baka dem en tårta, skriv en dikt, ge dem en puss, berätta en historia, men för guds skull – sluta förgöra planeten bara för att visa att du bryr dig om dem”.
Så, finns det några snälla barn här? Bra, kom så får ni en kram!