Kampen för kretsloppet

Jordbruket som klimatbov. Anette Dieng har pratat med Artur Gran­stedt som berättar hur vi hamnade där – och vad vi kan, och borde göra åt det.

När Artur Granstedt framlade sin doktors­avhandling om ekologiskt krets­loppsjordbruk 1990 var han övertygad om att den skulle leda till löpsedlar och stora förändringar inom svenskt jordbruk. Men till hans stora besvikelse mot­togs den istället med tystnad. Idag däremot, när forskare manar oss att drastiskt minska våra utsläpp av växthusgaser och få bort koldioxid ur luften, när vi behöver minska övergödningen av sjöar, hav och vattendrag och förhindra utarmningen av våra matjordar ser många hans slutsatser som en möjlig väg framåt. Jordbruket och maten står för en tredjedel av Sveriges koldioxidutsläpp. Artur Granstedts forskning visar på en möjlighet att minska dem med så mycket som 80 procent.

”För att lyckas med det måste vi både ställa om jordbruket och ändra vår konsumtion”, förklarar han. ”Vi kan inte fortsätta att driva jordbruk som förbrukar ändliga resurser och belastar miljön som det gör idag – och vad gäller konsumtionen handlar det framför allt om att minska ätandet av industriellt producerat kött med så mycket som 80–90 procent.”

Den största orsaken till att jord­bruket blivit en belastning för miljön istället för en resurs, menar Artur Gran­stedt är att det naturliga kretsloppet mellan djur och växter har brutits.
”Fram till mitten av 1900-talet hade de flesta gårdar i Sverige både växtodling och djur. Antalet djur var anpassat till hur mycket foder man producerade och med djurens gödsel kunde alla viktiga näringsämnen återföras till gårdens jord”, fortsätter han. ”Konstgödselns intåg efter andra världs­kriget möjliggjorde en specialisering, antingen kunde man välja att bara odla växter och köpa gödsel utifrån, eller att bara föda upp djur och istället behöva köpa fodret av någon annan. Förutom en minskad biologisk mångfald resulterade det snart i ett beroende av ändliga naturresurser i form av konst­gödseln och användande av kemiska bekämpningsmedel på växtodlingsgårdarna, och allt mer utsläpp av både klimatgaser, fosfor och kväve – framför allt från djurgårdarna.”

I det kretsloppsjordbruk som Artur Granstedt förespråkar är antalet djur alltså anpassat till gårdens areal så att djuren kan producera tillräckligt med gödsel till växtodlingen och växt­odlingen är så ordnad att den också kan producera tillräckligt med mat åt ­djuren. Till djuren odlas närande baljväxter som klöver och lusern som binder kväve från luften i små knölar på sina rötter, vilket ger liv till både växten och mikrolivet i jorden varvid markens bördighet ökar. Vallodlingen, som den kallas, ingår sedan i en flerårig växtföljd tillsammans med andra grödor som spannmål, rotfrukter och oljeväxter. Växtföljd betyder att grödor med olika egenskaper byter plats med jämna mellanrum för att inte utarma jorden och för att undvika skadedjur och sjukdomar.

”Nu behöver politikerna ge oss tydliga ramar för ett mer uthålligt jord­bruk i Sverige och i resten av världen”, avslutar Artur Granstedt. ”Det kommer klimatet, haven, matjordarna och allt levande må väldigt bra av.”