Klarsynt om klimaträddning

Vetenskapsjournalisten Elizabeth Kolberts förra verk utsågs till världens viktigaste fackbok. I sin nya bok ställer hon sig frågan vilka medel som bör tas till i kampen för klimatet, och kommer fram till att det inte nödvändigtvis är alla. Susanne Helgeson har läst.

Sedan några år tillbaka är vetenskaps­journalisten Elizabeth Kolbert en av mina idoler. Hennes smått gastkram­ande Det sjätte utdöendet – om arternas död i människans tidsålder (2014) ­valdes nämligen till världens viktigaste ­fackbok någonsin av tidningen The Guardian. Året efter att den kom ut fick Kolbert även ta emot det prestigefyllda Pulitzer-priset för boken. 

Vilken bedrift att lyckas beskriva den hotande katastrofen som vi män­niskor orsakat genom att på ett lätttillgängligt sätt kombinera vetenskap med svart humor! (”Vi” beskrevs av The Guardian som ”ekologins grannar från helvetet” när listan över de 100 viktigaste facklitterära verken, med Kolbert i toppen, presenterades 2016.) Inte bara får läsaren i boken en för­­ståelse för de tidigare fem mass­ut­dö­en­dena – det senaste när dinosaurierna försvann var för cirka 65 mil­joner år sedan – Kolbert får en dessutom att inse att det kan vara dags igen, i och med de många arternas pågående för-svinnande. 

Hon får oss också att förstå vår egen roll i skeendet, ger oss bakgrund till och beskriver konsekvenserna av vår livsstil och framför allt; boken visar att den pågående artdöden av både djur och växter är en lika viktig utmaning som klimatkrisen.

Nyligen kom så hennes uppföljare ut på svenska med titeln Under en vit himmel – ett reportage om framtidens natur. Boken, också den i fackgenren, är delvis som värsta thrillern, ibland tror jag inte mina ögon, det jag läser ter sig då och då som ren science fiction. 

Jag hade på förhand läst om att handlingen denna gång cirklar runt hur vi människor – på det ena sättet galnare än det andra – försöker ställa tillrätta det vi hittills har ställt till. Jag hade också förstått djupet av galenskapen när titeln fick sin förklaring innan jag påbörjade läsningen; en möjlig bi­­effekt av det som just i denna sekund pågår som ett gigantiskt experiment – ”geoengineering” som genom att spruta ut partiklar i atmosfären reflekterar bort en del av solstrålarna för att minska den globala uppvärmningen. Resultatet blir både att monsunerna störs och att vi istället för en blå himmel kan förvänta oss en mjölkvit. Just den här typen av solljusmanipulering har av svenska forskare kallats ”värre än kärnvapen” och som att ”ta en värk­tablett mot en hjärntumör”. 

Och just här ligger bokens själva kärnfråga; hur långt bör vi egentligen gå i våra försök att rädda klimatet? Det lite svåröversatta ”geoengineering” (som alltså inte är synonymt med geoteknik) handlar om de otaliga stor­skaliga ”interventioner” i jordens naturliga system som görs för att motverka klimatförändringar. Enligt Elizabeth Kolbert bör vi inte ta emot dem med öppna armar utan vara sunt skeptiska till det som ibland ter sig som storhetsvansinniga pojkdrömmar. 

Läs Under en vit himmel och avgör själv. Det är lika rafflande som allmän­bildande.