Mat uppåt väggarna

Frukter, grönsaker, fiskar och mindre djur som inom kort ska hamna på någons tallrik – råvaror har länge varit föremål för det tränande konstnärsögat. Tacksamma motiv, inte minst för att de håller sig still. Susanne Helgeson skriver om matstilleben.

”Hej, soppa hos mig sista torsdagen i varje månad mellan 18 och 20, ta med dryck!” SMS-inbjudan från en granne och vän lyste tveklöst upp en snömoddig vardag och premiären bjöd på underbar morotssoppa med hembakat surdegsbröd i trivsamt sällskap. Och inte bara det; estetiken var också på topp! På en lågmält mönstrad, tjock, beige linneduk hade det dukats med ärvt, mörkbrunt stengodsporslin från 1960-talet, designat av finlandssvenska Ulla Procopé för Arabia. Syn­nerligen effektfullt med den mustigt varm­orangea soppan matchad av ett stort fång tulpaner i glasvas. Servetter i en lite mörkare beige än duken, enkelt men effektfullt vikta. Och några udda ljusstakar i grupp. Alltså wow! Detta blev av naturliga skäl kvällens första gemensamma samtalsämne bland de nio personerna runt det generösa matbordet – mat, estetik och konst.

En av gästerna berättade om en ut­­ställning med matstilleben i Karl­stad för några år sedan, där ett av dem – en kanna och två äpplen av Axel Kargel (1896–1971) – etsat sig fast i hennes minne tack vare sina extremt förenklade, stillsamma former och mjuka, nästan meditativa färgställning. Vi googlade, instämde och samtalet gick vidare via ordet stillebens ursprung – holländskans och tyskans stille leven/leben, stilla liv i bemärkelsen livlösa föremål – till motivkategorins historik. Och jag fick glädjen att återge ett av mina bästa reseminnen; när jag på nära håll hade chansen att studera mosaiker och fresker, bland annat matstilleben, i Herculaneum, staden som år 79 gick samma vulkanutbrottsliga öde till mötes som sin betydligt större granne Pompeji. Ordet stilleben var då inte ”upp­funnet” men de med mat kallades ibland ”xenia”, grekiska för gästfrihet, eftersom de helt sonika visade vad huset hade att erbjuda sina gäster; grönsaker, frukter, ägg, bröd och döda, ätbara djur.

I konsthistorien dyker sedan matstillebenet med kraft upp på 1500- och 1600-talen, i takt med att konsten mer och mer kopplas bort från kyrk­liga motiv och blir mer profan. Holländska målare fulländar genren och får många betraktares munnar att vattnas – allt med ambitionen att måla så verklighetstroget som möjligt. Föremålen utökas med husgeråd, blommor, böcker och annat från hemmiljön och ibland finns en kniv med i motivet med skaftet vänt mot betraktaren – ett sätt för konstnären att säga ”välkommen, hugg in!”.

Genren har sedan varit mer eller mindre populär ända in i våra dagar och jag kommer osökt att tänka på konstnären Malin Molin som sedan sin examensutställning på Kungliga Konsthögskolan 2020 målat mat. Inte som i det klassiska, arrangerade stillebenet utan i ett slags utvecklat; stora närbilder av pastellfärgade godis­remmar, en tårta med kanderade körs­bär, maränger och marshmallows. Men också sparris och svart kaviar. Mums!

Susanne Helgeson
Susanne Helgeson är idag frilansjournalist efter många år som redaktör och chefredaktör för tidningen Form. Design, arkitektur och hållbar konsumtion är hennes huvudämnen.