När träffade du en kossa sist?

När matproduktionen industrialiserades fick korna maka på sig. Ann-Helen Meyer von Bremen förklarar varför och till förmån för vem.

”Man ser ju aldrig några kor nu för tiden.” Kvinnan som säger det är på be­­sök på vår gård. Det är säsongens sista evenemang för allmänheten. På programmet står bland annat pro­menad till våra kor, där jag berättar lite om dem och deras roller som ­gårdens natur­vårdare, slyröjare, gräsklippare, näringsspridare, livsmedelsleverantörer och inte minst – sällskaps­djur. Vid varje möte mellan korna och våra besökare slås jag av hur exotiskt detta tidigare så vanliga djur har ­blivit. För många är det första gången de har närkontakt med kor.

På 1960-talet hade nästan alla ­gårdar kor, framför allt mjölkkor. Och hade man inte egna djur, så fanns de hos en granne eller mor- eller far­föräldrar. Idag finns det mjölkkor på bara 3 000 gårdar i landet. Räknar man med alla nötkreatur så kommer man upp i 16 000 gårdar – fortfarande väldigt få och en förklaring till kossans till­tagande exotism. Varför har det ­blivit så och varför var kon tidigare så vanlig?

Det brukar ibland påstås att det var den så kallade ”gröna revolutionen” med konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och högavkastande utsäde och djurraser som gjorde slut på Europas och Sveriges fattigdom och svält efter andra världskriget. Men faktum är att den verkligt gröna revolutionen hade inträtt betydligt tidigare.

Idéerna kom från Frankrike och Nederländerna under 1700-talet och nådde Sverige under 1800-talet. Det handlade om något så enkelt som att börja odla gräs, vall, på åkermark och om att i större utsträckning blanda djur och växtodling. Tidigare hade man varit tvungen att låta åkrarna regelbundet ligga i träda, att inte odlas, för att inte marken skulle utarmas. Fodret till djuren skördades inte på åkern, utan på ängar, myrar och andra så kallade utmarker. Nu bröts de här tidigare strikta gränserna upp och man började odla också fodret på åker­marken. Vallarnas baljväxter band atmosfäriskt kväve och visade sig vara bättre för jorden än trädan. Det blev också lättare att återföra djurens gödsel och därmed också öka skördarna. Sammantaget ökade både spannmålsskördarna och foderodlingen. I Frank­rike ökade det genomsnittliga kaloriintaget från 2 000 till 3 000 kcal. En liknande utveckling skedde i Sverige och satte därmed punkt för svälten.

Motorerna i det här högproducerande och hållbara jordbrukssystemet var vallodlingen och korna. När sedan matproduktionen industrialiserades och kommersialiserades i allt högre grad, inte minst med hjälp av teknikpaketet i den ”gröna revolutionen”, främst konst­gödseln, förlorade kossan sin viktiga roll. Kretsloppet bröts, djur­hållning och växt­odling separerades och djuren gick från att vara del i ett effektivt resursutnyttjande till att bli konsumenter av industriellt odlade grödor. Kossan fick maka på sig för de djur som kan äta betydligt mera spannmål, nämligen grisen, och framför allt kycklingen.