Näver i närbild

Att göra mer av sånt vi har gott om är klimatsmart. Susanne Helge­son talar sig varm för den vackra, miljövänliga nävern.

I sin storsäljande, 800-sidiga kok-, råd- och tipsbok utgiven 1755 – Hjelp­reda i hushållningen för unga fruentimber – skrev Cajsa Warg ”man tager, om man så hafva kan”. Uttrycket utvecklades sedan till det kända ”man tager vad man haver”, något jag tycker vi nutidsmänniskor generellt är rätt dåliga på eftersom vi hellre köper nytt.

Tanken slår mig när jag hemma hos min mamma hittar hundratals små papperslappar klippta av bland annat kuvert och reklamutskick för att kunna användas som kom-ihåg- och inköpslistor. De flesta av dem ligger prydligt samlade i en underbart vacker näverkorg som jag minns från min barn­dom. Näverkorgen får mig att tänka på konstnären Aia Jüdes som efter att ha hittat en näverväska på loppis och blivit kär i materialet gjorde en hel kollektion coola väskor och skor i detsamma, kongenialt kallad ”Näver say näver”. Under rubriken ”Näver­slöjd i ny upphottad version” visade hon 2015 upp sina fina verk i TV4:s Nyhetsmorgon.

Glasbjörksnäver hör till den vackraste typen och materialet är dessutom både vatten- och mögel­avvisande, arom­bevarande och oerhört hållbart. Inte undra på att det länge har varit ett favoritmaterial i slöjdsammanhang. Bara minns att det inte är fritt fram att ta näver hur som helst i skogen, man måste ha markägarens tillstånd och helst ta från träd som ska avverkas.

Nävertankarna får mig också dels att minnas en av de vackraste möbler som någonsin producerats i landet; form­givaren Mats Theselius aluminium­fåtölj med sits och rygg av flätat näver, producerad av Källemo 1990. Dels att söka mer information utifrån både ett nytto- och ett samtidsperspektiv – vad händer på näverfronten idag? Bland det mest intressanta jag får fram finns ett projekt kallat ”Näverskogen” som drivs av designern och slöjdaren Kerstin Sylwan och stöttas av Nämnden för hemslöjds­frågor. Ambi­tionen är att visa på detta vackra, ­miljövänliga material som en resurs, och ”skapa en infrastruktur för nävertäkt och -försäljning för att öka tillgången på och användningen av svensk näver”. Under hundratals år har materialet använts som både slöjd- och byggnadsmaterial men nu, läser jag mig till, är det snudd på omöjligt att få tag på svensk näver, trots vår goda tillgång på skog. Under ett års tid har initiativtagarna till Näver­skogen samlat information som rört slöjd, täkt och försäljning – allt med prefixet näver. Frågor har ställts om allt från hur svensk nävertäkt – alltså hur nävern tas från trädet – skulle kunna bli mer lönsam, vilka kvaliteter, mått och mängder som efterfrågas och hur köpare och säljare skulle kunna mötas. Näverslöjdare, skogsägare, hemslöjdskonsulenter och slöjdlärare har intervjuats för att ge en bild av läget och hur det kan förbättras. Ett av resultaten, kanske det viktigaste, är att många skogsägare nu både förstått och intresserar sig för hur de ska göra för att bidra till den inhemska näverproduktionen och dessutom tjäna pengar på den. Och som sagt, näver säg näver, nu hoppas vi att den svenska produktionen av detta fantastiska material tar fart.

Susanne Helgeson
Susanne Helgeson är idag frilansjournalist efter många år som redaktör och chefredaktör för tidningen Form. Design, arkitektur och hållbar konsumtion är hennes huvudämnen.