Odlande som engagerar

Musiker, låtskrivare, skådespelare och skribent. Anette Dieng har träffat Stefan Sundström som med tiden också blivit en allt mer hängiven odlare.

Strax bakom Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm står några kafé­­bord utställda. Sorlet tilltar i takt med att en skara människor börjar samlas alldeles bredvid. Det är Katarina Kon­tempels odlingsgrupp som stämt träff den här sommar­dagen. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull.

”Vi delade ut potatisar för en månad sedan som folk tog med hem och groddade och idag ska vi sätta dem i jorden”, berättar Stefan Sundström som tillsammans med musikerkollegan Irma Schultz är engagerad i odlingarna sedan en tid.

Medan Irma och de andra skrider till handling slår Stefan och jag oss ner vid ett av borden.

”Odlandet har fram till helt nyligen varit min egen grej, min värld”, berättar han. ”Det började när jag och Karin fick barn och flyttade från Farsta till ett torp på Svartsjölandet i mitten av 1980-talet. Vi hade lyckats ordna föräldraledighet båda två och när Karin satt och ammade visste jag inte riktigt vad jag skulle hitta på. Jag läste om spädbarnsmat och eftersom det knappt gick att få tag på något ekologiskt, eller giftfritt som man sa då, började jag odla egna morötter, palsternackor och jordärtskockor. Men det gick inget vidare eftersom det var riktigt tung lerjord där ute. Snart upptäckte jag i alla fall det här med hästskit och kompost vilket gjorde allt lättare och så byggde jag ett litet växthus av brädor och bygg­plast som jag började odla mina tomater i. Nu när jag har hållit på ett tag tycker jag att jag fått en slags helhet runt det jag sysslar med. Och så har jag en del intressant att berätta för andra.”

Ja, delat med sig av sina lärdomar och reflektioner har han gjort med råge. Efter Stefans lilla gröna, Stefans lilla blå och Stefans stora feta röda ­lanserades nyligen hans fjärde bok Stefans lilla svarta. Svärtan i bokens titel till trots förmedlar Stefan en hel del hopp med sina handfasta råd om hur man exempelvis förvandlar avfall till en tillgång, hur man bygger matjord som kryllar av mikroliv och hur man binder kolet i marken istället för att låta det smita ut i atmosfären. För som han skriver i bokens inledning: ”Hopp är inget som bara kommer till den hopplöse av sig själv, det kommer först när man gör nåt.”

Annars är det mycket som rör jorden och miljön som han inte ser lika ljust på denna dag i Helgalunden.

”Jag skulle nog vilja vara mer optimistisk än vad jag är”, fortsätter han. ”Som jag ser det behövs det politiska krafter nu, det behövs stora statliga satsningar på ny energi, nya transport­system och en omläggning av jordbruket. Jag litar inte på marknaden och tror inte på kemijättarnas välvilja. Jag tror på sådana som Greta Thunberg och på civil olydnad, en generalstrejk för miljön och för att tvinga fram en omställning vore kanon. Vi måste helt enkelt fixa det här.”

Eller som en något uppgiven Gud skriver i en av Stefans nya låtar, Dome­­dagspredikan: ”Nu har jag gjort allt så gott som jag kan och ni som gnäller och klagar på skapelsen gör den bättre då om ni kan.”

Foto: Jeanette Andersson