Operation avvänjning fortsätter

Det är lätt att känna vanmakt då mer och mer plast tycks dyka upp i världs­haven. Men i takt med att det uppmärksammas, föds även ­idéerna på hur vi ska kunna ersätta plasten framöver. Susanne Helgeson berättar vad som hänt sedan sist, på plastrensarfronten.

Om jag får gissa har de flesta av oss gått igenom plaststressens olika ­stadier. I mitt eget fall gick den från den ilande paniken inför braskande rubriker om livsfarlig nappflaske- och leksaksplast. Via ilskan och makt­lösheten över in­­sikten om de i världshaven ­flytande plastlandskapen stora som både Texas och Mexiko, om vanställda vattendjur som fastnat i allsköns plastskräp, om att både peelingkrämen och fleece­tröjan är allt annat än bra för miljön. Till beslutet att aldrig, i resten av mitt liv, välja ett plastalternativ om något annat, mer hållbart står att finna.

Det har gått sådär måste jag ärligt medge – svårare än vad jag trott. Riktigt nedslagen och nära att tänka den förbjudna tanken ”jag ger upp”, blev jag efter att i tidskriften National Geo­graphic läst om att inte ens en av ­jordens mest svårtillgängliga platser skonats från människans oaktsamma härjningar. I den djupaste av kända havsavgrunder – Marianergraven – har massor av plast hittats. Med ­stackars intrasslade maneter, koraller och bläckfiskar på elva kilometers djup som följd.

”Storbritanniens zero waste-rörelse får agera förebild efter att i våras ha meddelat att den plastfria affärsidén går som tåget.”

Så vad gör vi? Visst finns det plast som är bättre än den oljigt fossil­baserade, men tillgången på denna är fortfarande begränsad och liksom många andra slags miljövettigare alternativ – än så länge dyrare. Och lite att likna vid sojaprodukter istället för kött; regnskog skövlas för att kunna odla, i plastens fall, till exempel sockerrör för produktion. Och på tal om mat – tänk på mängden plast i livsmedelsbranschen. Förpack­ning­arna och påsarna. Vid den tanken luckrades dock min uppgivenhet upp och ersattes av glad energi eftersom det finns många hoppingivande ­tecken på att en förändring är på gång. Storbritanniens zero waste-rörelse får agera förebild efter att i våras ha meddelat att den plastfria affärsidén går som tåget. Runt om i ö-riket är det små butiker, fristående från de stora kedjorna, som visar vägen med plastfri försäljning, lika naturligt som att köpa socker-, laktos- och glutenfria produkter. Och efter att siffror visat att landets ­ledande livsmedelskedjor producerar 800 000 ton plastförpackningsavfall om året röt premiärminister Theresa May till ordentligt och gjorde plastavfalls­reduktion till en central fråga i regeringens nya miljöplan. Och inte nog med det, hon planerar också att sätta stopp för försäljning av sugrör, tops och drinkpinnar av plast.

Ännu gladare blev jag när Karin Brynell, vd för Svensk Daglig­varu­handel tillkännagav att all plast som konsumenterna bär hem från mat­buti­ken ska vara fossilfri eller åter­vinnings­bar år 2030. Förhoppningsvis går det lite fortare om vi konsumenter tillsammans hjälps åt att skynda på processen. Varför inte börja ställa den raka frågan till din lokala handlare så ofta som möjligt – när blir din butik plastfri?

Läs mer i veckobrev 38, 2017.