Second hand med bismak

Avlagda kläder skänks i stora mängder till välgörande ändamål. Tanken är god förstås, men de utsorterade plaggen kan också orsaka bekymmer i de länder där de slutligen hamnar. Susanne Helgeson berättar.

Jag rensar bland ungarnas urvuxna kläder och kommer att tänka på den japanska superorganisatören Marie Kondo. Hon som för några år sedan fick miljontals följare och läsare över hela världen tack vare sina böcker om konsten att städa. Hennes lärjungar följer den så kallade KonMari-metoden som går ut på att samla ihop allt man äger, en kategori åt gången, och sedan behålla endast de saker som ”man verkligen gläds åt” och därefter välja en plats för dessa. Om jag minns rätt skulle lycka infinna sig i de tömda utrymmena. Jag minns också att jag aldrig kom till skott.

Några dagar senare går jag som så många gånger tidigare till Myrorna för att lämna en kasse urvuxet. Allt naturligtvis helt och rent, snudd på struket efter att jag uppmärksammat välgörenhetsorganisationernas ilska över att folk ofta ser dem som ett samvetslättande grovsoprum. Väl framme i butiken är det kö till inlämningen och det är då det händer – insikten om att denna för många självklara, hållbara gest har en negativ baksida. Hur då? Jo, en stor del av all den textil som vi lämnar in till välgörenhets­organisationerna säljs och/eller fraktas vidare till ”behövande” vilket hämmar den ekonomiska utvecklingen i mottagarlandet, oftast ett afrikanskt. Främst är det den inhemska textil­industrin som halkar efter på grund av att marknaden svämmar över av secondhand-kläder från väst. Och inte nog med det – att använda begagnade väst­varor är inte direkt en uppskattad tradition på den afrikanska kontinenten.

I höstas blossade till och med ett handelskrig upp mellan USA och Rwanda efter att det sistnämnda, tillsammans med andra östafrikanska länder, ­börjat avveckla importen av utländska välgörenhetsplagg till förmån för den egna klädindustrin. När Rwanda mer än tiofaldigade sina tullar på använda kläder ansåg USA att detta kunde skada amerikanska jobb och införde importtullar på rwandiska kläder till USA.

Krig är aldrig bra och frågan om hur effekterna av hur textilexporten från Norden påverkar mottagar­länderna miljömässigt och socialt är komplicerad. Visst kan exporten betraktas som ett självklart alternativ dels eftersom all textil som inte sålts här annars skulle förbrännas, dels för att kunna hantera all insamlad textil på ett så miljövänligt sätt som möjligt. Dessutom skapas många arbets­tillfällen då det för många är möjligt att köpa en del av en textilbal för att sälja på den lokala marknaden och på så sätt få en inkomst.

Så vad säger jag? Jo, visst finns ­för­delar med att lämna kläder för åter­användning, även om de exporteras, men det är inte en hållbar ­lösning att göra det i en sådan stor om­­fattning som idag. Över 100 000 ton använda ­textilier per år samlas in bara i Norden. Cirka tre fjärdedelar av dessa säljs på globala marknader. Vi köper alldeles för mycket som vi gör oss av med ­alldeles för snabbt. Den bästa problemlösningen är att kon­sumera mindre.