Vårdplaner i verkligheten

Naturrestaureringslagen. Den är inte bara svårstavad, den är också ­synnerligen svår att både ­genomföra och finansiera. Ann-Helen Meyer von Bremen följer utvecklingen med spänning – och en smula skepsis.

”En seger för naturen!” Så kallade delar av miljörörelsen EU:s nya naturrestaureringslag när den röstades ­igenom under sommaren. Men frågan är om man inte öppnade champagnen för tidigt, för det finns många problem som återstår att lösa.

Lagen var omstridd in i det sista. Sverige drev och röstade för ett nej, men när Österrikes miljöminister ­ändrade sig i sista stund, gick emot sin regeringschef och röstade för lagen, gick förslaget igenom. Nu har Sverige och övriga medlemsländer två år på sig att presentera sina nationella planer för hur restaureringen ska genom­föras.

Lagen innebär att 20 procent av EU:s mark och 20 procent av vattendragen ska restaureras till år 2030. För 2050 är målet att alla de ekosystem som idag anses skadade – vilket anses vara 80 procent av alla livsmiljöer för växter och vilda djur – ska vara återställda. Det handlar alltså om mycket höga ambitioner, vilket å ena sidan sannolikt behövs om man enbart har naturens bästa för ögonen, å andra sidan kommer att kosta mycket stora summor pengar, vilket är orsaken till motståndet.

Den konflikten märks också i Sveriges arbete. En knäckfråga är hur stora arealer som behöver restaureras för att en naturtyp och dess arter ska vara livskraftiga på lång sikt. Hittills har det stormat allra mest kring gräs­markerna. Artdatabanken vid SLU föreslog att dagens cirka 360 000 hektar ängs- och naturbetesmarker ska ut­­ökas med ytterligare 2,2 miljoner hektar. Regeringen bad då ansvariga myndigheter att göra ett omtag och även ta hänsyn till ekonomin. Då blev förslaget att det räcker med 100 000–370 000 hektar nya gräsmarker. För skogens del finns det också stora skillnader i ambitionsnivån gällande arealer.

Regeringen betonar kraftigt ekonomin. Så här skriver man i regeringsbeslutet: ”För att skydda svenska företags konkurrenskraft i genomförandet av EU-förordningen ska förslaget till plan och eventuella författnings­förslag inte gå utöver miniminivån i förordningen.”

Men det finns också stora frågetecken på EU-nivå. Trots att det kommer att handla om stora pengar om restaureringen ska ske i den omfattning som lagen säger, så finns det inga pengar. Istället hävdar kommissionen att varje investerad euro ger 8–32 euro tillbaka i form av ekosystemtjänster och verkar hoppas att medlems­länderna och privata företag därmed ska investera i naturrestaurering. Det är en märklig inställning för om det hypotetiska resonemanget hade fungerat, hade sannolikt EU:s ekosystem varit i betydligt bättre skick. Ett annat orosmoln är risken för att detta, likt EU:s jordbrukspolitik, kommer att innebära en omfattande byråkrati och kontrollapparat, som i sin tur slukar pengar som inte finns.

Natur­restaurering är utan tvekan angeläget, men om lagen är rätt verktyg återstår att se.

Ann-Helen Meyer von Bremen
Ann-Helen Meyer von Bremen är journalist och författare med inriktning på lantbruk, mat och miljö.