Är du färdig med tvätten?

Brukar du dra till med att du har tvättstugan när du inte har lust att hänga med ut en kväll? Den gubben går inte längre. Susanne Helgeson berättar om no-wash-rörelsen.

”Jag har slutat tvätta håret!” Vän­in­nans påstående följdes av, om inte miss­­tänksamhet så i alla fall lätt förbryllade reaktioner runt middagsbordet. När den första frågan, vad menar du?, besvarats var vi både klokare och en del till och med redo att testa själva. Väninnan hade nämligen gått med i den växande no-wash-rörelsen, i detta fall den specifika nopoo-movement som kan översättas med ”inget schampo” eller ”ingen skit”. Tanken är att skippa de för miljön skadliga sulfiterna och silikonerna, ämnen som håret faktiskt inte alls behöver men som schampotillverkarna marknadsför som både renande och lenande. Väninnan hade efter några månader ”tränat” håret till att vänja sig av med både schampo och att tvättas ofta så nu var det naturlig aleppotvål av oliv- och lagerbärsolja som gällde var tionde dag. Dessutom fick hon tid över till annat.

Det sistnämnda argumentet används också av många i en annan del i inte-tvätta-rörelsen, den att inte tvätta ­kläder. Sedan gammalt vet vi ju att ju mer sällan vi tvättar desto bättre, men nu tas detta till en ny nivå utifrån om­­sorg om klimatet och höjda energi­priser. Rörelsen växte också under coronapandemin då många tycktes upptäcka att man kan hasa runt rätt länge i samma plagg utan någon större fara. Och som redan sagts; man får tid över till annat än att tvätta, stryka och vika. Vädra och kanske spruta vinäger eller vodka (!) i tröjans armhålor funkar ju alldeles utmärkt. Flera jeansföretag har dessutom sedan länge hävdat att denimplagg bara blir snyggare ju mer sällan de tvättas och klädföretaget Wool& lär sina kunder om ullens fantastiska egenskaper. Nu utmanar de konsumenterna att inte tvätta sina ullklänningar på 100 dagar och gensvaret har varit enormt.

En förhoppning är att no-wash-rörelsen leder till att synen på kläder förändras, framför allt den galna konsumtionen av så kallad ”fast fashion”. Snabbt förklarat handlar det om en stor del av modeindustrins hetsiga produktionsmetod där gigantiska volymer ”trendiga” kläder tillverkas på kort tid i syfte att få ut dem på marknaden så fort som möjligt. Och där mycket av förklarliga skäl blir osålt och dumpat.

På tal om kläder och material gick årets Transformation Conference av stapeln i slutet av augusti parallellt i Stockholm och Helsingfors. Här möts tech-, modeföretag och investerare för att dela kunskap om hållbara textil­innovationer och tusan vad Norden verkar vara bra på just detta. Talar­listan var lång och ett bra exempel är det svenska startup-företaget Renewcell, ett så kallat sustaintech-bolag, grundat redan 2012 av forskare på KTH. Före­tagets revolutionerande teknik om­­vandlar bomull- och viskosfibrer i stora mängder ”textilskräp” till ett biologiskt nedbrytbart material kallat Circulose som kan göras till nya, ­cirkulära plagg. Renewcell beskrivs idag med sin jätteanläggning i Sundsvall som världens enda företag som kan återvinna kläder i stor skala.

Susanne Helgeson
Susanne Helgeson är idag frilansjournalist efter många år som redaktör och chefredaktör för tidningen Form. Design, arkitektur och hållbar konsumtion är hennes huvudämnen.