Bistra tider i Sibirien
Klimatförändringarna har fått den sibiriska permafrosten att börja smälta. David Isaksson rapporterar från ”världens kallaste stad”.
Den som besöker den ryska delrepubliken Sacha i norra Sibirien, påminns om vilket enormt land Ryssland är. Sacha är lika stort som Indien, men här bor bara en miljon människor.
För många utlänningar har Sacha kommit att associeras med kyla. Huvudstaden Jakutsk kallas ofta för ”världens kallaste stad” och med den sloganen har man faktiskt lyckas locka en hel del turister. På vintern är -50° inte ovanligt (men skolorna stänger först vid -55°).
”En annan farhåga är att bakterier som varit nedfrysta i tusentals år ska tina upp, spridas och utgöra ett hot mot både djur och människor.”
Den största folkgruppen här är jakuter. En av deras paradrätter är fryst fisksallad som består av rå fryst fisk hackad i kuber och serverad med rå lök, lingon och svartpeppar. En exotisk rätt onekligen, men lite kall att äta. I alla fall för den som är inte van.
Kylan finns också i marken. Sacha är till stor del täckt av permafrost. Det innebär en evig tjäle. Men nu, på grund av den globala uppvärmningen, håller permafrosten på att smälta. Konsekvenserna för miljön är stora. Utsläppen av växthusgaser kommer att öka och byggnader i flera sibiriska städer att kollapsa när permafrosten ger vika. En annan farhåga är att bakterier som varit nedfrysta i tusentals år ska tina upp, spridas och utgöra ett hot mot både djur och människor.
Den ryske geofysikern Sergej Zimov insåg tidigt problemet med den smältande permafrosten och driver tillsammans med sonen Nikita ett mycket fantasifullt projekt i syfte att vända utvecklingen. I Sacha har de skapat ett 160 kvadratkilometer stort naturreservat som de kallar Pleistocen-parken (Pleistocen är den geologiska epok som sträckte sig från 2 588 000 till ungefär för 11 600 år sedan). De försöker återskapa det ekosystem som fanns där vid slutet på den senaste istiden, alltså för 11–12 000 år sedan.
Landskapet bestod då av gräsmarker och på dem levde stora djur, mammutar bland annat. Enligt Sergej Zimovs teori hjälpte djuren och gräsmarkerna på den tiden till att kyla av marken, och för att uppnå samma effekt idag har han fraktat dit bland annat mysk- och bisonoxar, som nu lever i parken.
På vintern fungerar snön som ett isolerande täcke som håller marken varm (precis som ett vanligt täcke), vilket alltså bidrar till att permafrosten smälter. Sergej Zimovs förhoppning är att när hans stora djur river upp snön, så ska kalluft komma åt att kyla marken igen. Markens översta lager, det så kallade ”aktiva lagret”, tinar under vår och sommar och djuren som Sergej tagit till parken ska också återskapa forna tiders gräsmarker är det tänkt, genom att på sommaren riva upp marken och gödsla jorden med sin spillning.
Men Sergej Zimovs plan är djärvare än så. Eftersom mammutar en gång levde i Sacha, när han en förhoppning om att det ska gå att klona de stora djuren. Seriösa försök att göra det pågår redan vid sydkoreanska och japanska universitet.
Om mammutar någonsin kommer att böka upp snön i Sacha återstår att se. Och även om Sergej Zimov hoppas få hjälp på traven av dem, är hans främsta mål med parken inte mammutarna som sådana, utan att permafrosten ska kunna bevaras.
