Den jordgubbstid nu kommer

Midsommartid är jordgubbstid. Men att hitta ekologiska gubbar är inte så lätt. Man får göra som Ann-Helen Meyer von Bremen; odla egna. Då inser man också att detta med att skörda jordgubbar tar sin tid.

Det är när jag står och plockar vår första skörd av jordgubbar som jag inser att jag skulle svälta ihjäl om detta var min inkomstkälla. Under en timme har jag fått ihop sju liter, vilket ger en timlön på 28 kronor, om jag hade varit säsongsarbetare.

För två år sedan köpte jag en gård i Uppland, tillräckligt stor för att försörja tre personer på 1970-talet, men idag alldeles för liten för att bära ens en person. Jag och min man har som tur är andra jobb också, men vi testar olika verksamheter på gården för att se vad som kan ge inkomst. Som ekologisk jordgubbsodling.

Idén var min från början. Det är obegripligt varför det ekoboomen till trots, knappt finns några ekologiska jordgubbsodlare i Sverige. Enligt Kravs lista finns bara ett tjugotal i hela landet. Ekologiska odlingar medför visser­ligen mer arbete (ogräsrensning för hand istället för kemikalier) och är känsligare för sjukdomar och angrepp, men i alla fall. Jag tyckte ändå att det borde vara en kommersiell succé för gården.

”För att komma upp i lägsta lönen enligt Kommunals avtal skulle jag behöva plocka 30 liter i timmen, 160 timmar i månaden.”

Ekologiska jordgubbar har ett mycket starkt försäljningsargument – smaken. De smakar mer och saknar dessutom den trista bismaken av kemikalier. Jordgubbar är nämligen en av våra mest besprutade grödor. Vid den senaste kontrollen som Livsmedels­verket gjorde 2014 visade det sig att i princip alla (97 procent) av de svenska konventionellt odlade jordgubbarna innehöll rester av bekämpningsmedel. Det är en realitet som skär sig rätt kraftigt mot det som jordgubbar brukar associeras med – svensk sommar, tårta, glada barn, romantik och lyx.

Försäljningen av våra blygsamma litrar är heller inga problem, nej det är plockningen. Det är då jag inser varför en jordgubbsplockare får knappt fyra kronor litern. Jag som amatör klarar av sju liter på en timme, avancerar jag till tio, tolv liter får jag en timpeng runt 40 kronor. För att komma upp i lägsta lönen enligt Kommunals avtal skulle jag behöva plocka 30 liter i timmen, 160 timmar i månaden. Det är ett tempo som i den tuffa arbetsställningen bokstavligen får svetten att lacka. Det här innebär, som vi alla vet, att man måste komma från betydligt fattigare förhållanden i andra länder, för att anse det vara lönt att plocka svenska bär.

Är odlarna då hänsynslösa utsugare? Nej det är svårt att påstå med ett konventionellt jordgubbspris som i mina trakter just nu ligger runt 20 kronor litern. Och även om det ekologiska priset ligger mer än dubbelt så högt, är det ändå mycket små marginaler. Det är för billigt helt enkelt och det är därför som i princip allt kroppsarbete inom frukt- och gröntbranschen ­bygger på utländsk, billig arbetskraft.

Det är jag som med min lång­samma plockning kapsejsar odlingsekonomin i vårt jordgubbsland. Det känns lite deppigt, men är samtidigt en nyttig lektion i vår tids matekonomi. Vad är priset för vår mat och vem är det som gör jobbet?