Ett helt naturligt ansvar

De flesta av oss som bor i Sverige har nära till friluftsliv och rätt att ta del av vad som hittas i naturen. Så vad kan vi i gengäld göra för den? Ann-Helen Meyer von Bremen har ett förslag.

Så här års finns det anledning att skänka en tacksamhetens tanke till allemansrätten. Att kunna vandra fritt i skog och mark och plocka bär och svamp är en sann lyx. Numera har jag visserligen möjlighet att skörda i min egen skog, men jag tänker på alla de år det inte var så, och på alla dem som inte äger minsta skogsdunge. Då blir man extra tacksam för allemansrätten.

Det var under 1940-talet, samtidigt som nymodigheter som ”fritid” och ”lagstadgad semester” infördes, som även allemansrätten blev ett begrepp. Tanken var att semestern skulle ägnas åt stärkande friluftsliv i naturen och att allemansrätten skulle underlätta detta genom att göra det möjligt att få tälta, göra upp eld med mera. Men allemansrätten har betydligt äldre anor än så. Redan i de gamla landskaps­lagarna, de äldsta från 1200-talet, ges allmänheten rätt att till exempel plocka en mössa full med hasselnötter, eller hugga ner träd för att reparera en ­skadad vagn om man var på resa. Generellt kan man säga att skogen fram till slutet av 1700-talet sågs som allmän egendom. Men det är först under 1990-talet som allemansrätten skrivs in i grundlagen.

Med jämna mellanrum har den ifrågasatts. Markägare klagar på nedskräpning, kommersiell bär- och svampplockning och upplevelseturism i form av friluftsliv som man anser (ibland med rätta) sliter på naturen, men också på att man som markägare inte själv får del av den ekonomiska kakan. Konflikter kring bryggor och stränder förekommer också mellan markägare och allmänhet. Det höjs röster för att begränsa allas rätt till att komma ut i naturen. Men kanske ska man tänka tvärtom, att allemans­rätten snarare borde utvidgas till ett allemans­ansvar? Det skulle kunna bli ett verktyg till att bättra ta hand om naturen.

Redan nu står det i miljöbalken: ”Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den.” Ett utvidgat allemansansvar skulle kunna innebära att lokalbefolkningen tillsammans tar ett ansvar för det landskap de lever i, oavsett om de är markägare, jägare, fiskare, svampplockare, fågelskådare, botaniker eller bara tycker om att promenera. Precis som vi har bostadsrättsföreningar, fiskevårdsföreningar, föreningar för viltvård och jakt och vägföreningar borde vi kunna ha landskaps- eller naturvårdsföreningar.

Givetvis finns det inget som säger att den här typen av samarbete skulle vara konfliktfritt, det vet alla som har någon form av erfarenhet från en väg- eller bostadsrättsförening. Men det är svårt att se hur vi ska kunna bli bättre på att sköta om naturen, om vi som lever i de lokala landskapen inte tar ett större ansvar. Detta är också något det talas om i EU:s landskapskonvention, att lokalbefolkningen ska ha mer makt över sina landskap. Bara så kan naturvården bli mer legitim.