Förbjuden föda

Att välja maträtt är ofta en smaksak. Ibland är det dock någon annan som bestämmer vad man får och inte får äta. Jens Linder berättar.

I mänsklighetens historia har mat ofta varit tabu av religiösa eller hälsomässiga skäl. Men då och då har anled­ningarna varit politiska.

När Djingis khan på 1100-talet bannlyste halalslakt- och koscherregler i hela sitt rike, lär det ha berott på att arabiska köpmän vägrade äta en del av maten under en kunglig mongolisk bankett, eftersom de ansåg den oren. Men förbudet var också en del av härs­karens strävan att ha samma regler för alla medborgare i det väldiga landet. Detta blev i praktiken ett handels­politiskt förbud – som efter några år dock, när mongolerna börjat sakna arabiska delikatesser, upphävdes.

I modernare tid har det också mesta­dels varit envåldshärskare som förbjudit eller motarbetat särskilda rätter eller råvaror av politiska skäl. Den italienska diktatorn Mussolini försökte – hör och häpna – få italienarna att sluta äta pasta. Någon lag kom inte till, men väl en ide­ologisk kampanj som förordade ris, polenta, potatis och ­kastanjemjöl, som var inhemska produkter, medan en stor del av vetet till pastan importerades. Den fascistiska  futuristen Filippo Tom­maso Marinetti skrev 1930 i sin kokbok La Cucina Futu­rista att pasta ledde till ”slöhet, pessimism och sentimentalitet”. Men propagandan bet inte, och ledde inte till någon väsentlig minskning.

I Nazityskland lagstadgades det inte mot några enskilda rätter, men redan 1933 stiftades en lag mot shechita, koscher­slakt – vilket rejält försvårade upprätthållande av judiska kostregler. Och all judisk mat – exempelvis gefilte fish och matza – stämplades som ”judisk-bolsjevikisk” och blev i praktiken paria. Även östeuropeiska rätter som den polska surkålsgrytan bigos, och de rysk-ukrainska kåldolmarna golubtsi hamnade i onåd, som tunga, köttiga och ogermanska.

Efter den islamiska revolutionen i Iran blev västerländsk kultur symbol för USA-imperialismen. Amerikansk snabbmat som hamburgare och Coca-Cola sågs som dekadenta och förbjöds i praktiken.

I väst har det oftare handlat om kam­panjer, än rena förbud. Under Irak­kriget 2003 döptes french fries om till freedom fries i en del amerikanska restauranger, som en politisk markering mot Frankrikes motstånd mot USA:s invasion av Irak. Det var inget officiellt förbud, men olika politiker uppmanade till bojkott av franska produkter, som vin, mineralvatten och ostar. Till och med croissanter och baguetter, som uppenbarligen bakades i USA, var mål­tavlor för kampanjen.

I Nordkorea är all västlig mat förbjuden, såsom varande imperialistisk. Pizza och hamburgare är big no-no och Kim Jong-uns regim har även förbjudit varmkorv. Den som blir påkommen med en hot dog risker obönhörligen arbetsläger. Mer överraskande för med­borgarna sägs förra årets bannlysning av de populära rätterna budae-jjigae – armégryta – och tteokbokki – ett slags såsig rispastarätt – ha varit, eftersom de länge hade varit tillåtna. Skälet till det nya förbudet är, enligt regimen, att båda kommer från Sydkorea, där maten enligt Kim Jong-un & co är dekadent och kapitalistisk.

Jens Linder
 Jens Linder är kock och matskribent. Han medverkar regelbundet i Dagens Nyheter samt driver mattidningen Gastronaut.