Franska bönders förtvivlan

Nedläggningen av franska jordbruk har kommit senare än de svenska – och för många som en chock. Ann-Helen Meyer von Bremen berättar.

Nämn EU:s jordbrukspolitik och det tar inte lång stund innan någon drar det franska bonde-kortet – bilden av den välmående, mustaschprydde storbidrags­tagaren med ett magnifikt gods i bakgrunden. Men även om ­landet är den största mottagaren av CAP-pengarna, (EU:s jordbruksstöd) så är det inte de stora ersättningarna till jordbruket man pratar om i Frank­rike, utan om ett fenomen som tidigare mest förknippades med Indien – förtvivlade bönder som begår självmord. Varje dag begår en lantbrukare självmord i Frankrike. Franska mjölk­bönder har mer än 50 pro­cent större risk att avsluta sina liv i förtid, än fransmän i allmänhet.

Om merparten av svenskt lantbruk redan är nerlagt (på 30 år har nio av tio mjölkgårdar försvunnit) så har stålbadet kommit senare till Frankrike. Även om nästan hälften av landets gårdar försvunnit under de senaste 20 åren, så är utslagningen långt ifrån över. Till och med ledande företrädare för bonde­organisationen Coop de France anser att franska bönder inte insett att de måste vara mer entreprenörer och mindre bönder, och att de framför allt måste producera maten billigare.
De som har svårast att klara detta är små gårdar med mjölkkor. Familje­jord­bruken ersätts av allt större och specia­liserade jordbruksföretag. Samma ut­­veckling pågår i hela världen.

Filmen Jorden vi ärvde handlar just om en jordbrukarfamilj som kämpar för att överleva. Den hade premiär i Frank­rike förra året och blev en oväntad publik­succé. Nyligen kom den till Sve­­rige och går för närvarande på någon enstaka biograf. Regissören Edouard Bergeons pappa var en av de bönder som såg självmord som enda utväg.

Den franska författaren Michel Houellebecq tar även han upp ämnet, i sin bok Serotonin. Romanens huvudperson, Florent-Claude, är en före detta jordbruksbyråkrat. Han besöker en vän han inte haft kontakt med på länge. Vännen är mjölkbonde, har 300–400 kor och bor faktiskt på ett gods, men får det ändå inte att gå runt. Hans kol­­legor försöker demonstrera mot im­­por­terad billig mjölk. Eller tar livet av sig. Florent-Claude konstaterar att antalet jordbrukare minskat enormt i Frank­rike, men de har ännu inte ”minskat tillräckligt” för att ha en chans att konkurrera med mjölkbönderna i Danmark eller Holland. Det kommer dock inte att sluta med det, ”striden om världs­produktionen kommer vi inte vinna”, säger Florent-Claude. Något hopp om att politikerna ska gripa in, har han inte. Tvärtom har han i sitt arbete mött ”människor som var beredda att dö för frihandeln.”

Varför uppmärksammar då Bergeon och Houellebecq detta bonde­drama, som visserligen är en tragedi men trots allt berör en mycket liten del av den franska befolkningen? Kanske för att det trots allt påverkar oss alla. Eller som Houellebecq skriver: ”Det som händer i det franska jordbruket idag är kort sagt en enorm social förändring, den största sociala förändringen som pågår för närvarande…”