Håll kulturen kokande

Unescos lista över immateriella kulturarv blir längre för varje år som går. Ann-Helen Meyer von Bremen har smakat på det senaste. 

Nyligen hamnade den haitiska soppan joumou på Unescos lista över kulturella världsarv. Det är en mustig soppa, ibland snarare en gryta, som består av en rad olika grönsaker som pumpa, kål, rotfrukter, squash, pasta och kött. Det är en festmåltid som också symboliserar frigörelsen från den franska kolonisationen och slaveriet 1804. Sedan tidigare finns bland annat mexi­­kansk mat, den tjocka majs- eller ­kassavagröten nsima från Malawi, det franska köket och medelhavs­kosten på listan över immateriellt ­kulturarv som handlar om traditioner, seder och bruk.

Sverige har ett antal världsarv som anses ovärderliga för mänskligheten och då handlar det mera om fysiska, geografiska platser. Här finns exempelvis hällristningarna i Tanum, Falu koppargruva, Höga kusten, Laponia i Lappland, Skogskyrkogården i Stock­holm och Örlogsstaden Karlskrona. Däremot har vi inget som rör vår mat eller våra måltider. Det närmaste vi kommer är södra Ölands odlings­landskap. 

Inom den kategori som just rör  traditioner, seder och bruk finns Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, bara representerat på en punkt och det är den nordiska ­traditionen att bygga klinkbåtar. Något som också blev godkänt av Unesco under förra året. Sedan ett antal år tillbaka pågår ett arbete för att få fäbodkulturen godkänd som ett världsarv och där spelar maten förstås en stor roll, inte minst i form av olika mejeriprodukter.

Alla länder som har undertecknat Unescos konvention om kulturarv ska också göra nationella listor över sina egna kulturarv. Utifrån dessa listor kan sedan Unesco utse världskulturarv. I Sverige finns listan över ”levande traditioner” hos Institutet för Språk och Folkminnen. Förutom fäbodbruk hittas här bland annat smörgåsbordet, fika, nävgröt med fläsk och lingon, kropp­kakor, torsdagens ärtsoppa med pannkakor, pitepalt, slom- eller norsfiske och semlor.  

En del av de här levande traditionerna upplever nog en del av oss mera som halvdöda, särskilt om man är yngre och bor i en storstad. Idag kan vi äta mat från nästan all världens hörn, varför hålla fast vid sådant som pitepalt och surströmming? Det finns många svar på den frågan, men för mig handlar det om att mångfalden gör livet betydligt mer spännande, oavsett om vi talar om biologisk, gastronomisk eller kulturell mångfald. De här sakerna har också en förmåga att hänga ihop och vara beroende av varandra. Den globaliserade livsmedelsproduktionen består inte bara av samma grödor och djurraser, den ­formar också landskapet på liknande sätt i stora monokulturer och den likriktar vårt matutbud och vårt sätt att arrangera måltider. Tänk vilken oerhört tråkig värld om vi alla enbart åt pizza, hamburgare och generisk thai-mat, ensamma framför våra skärmar utan att någonsin ha möjlighet att till exempel äta en kött- och grönsaks­gryta som symboliserar det haitiska folkets frigörelse.