I pyrofilernas tjänst

Vilt härjande skogsbränder är något vi med fasa beskådat på många håll i världen under senare år. Men i lagom doser kan elden göra gott. Ann-Helen Meyer von Bremen skriver om svedjebruk och naturvårdsbränning. 

Skogsbränder är något många av oss förknippar med hemska bilder från regnskogar som står i ljusan låga i Brasilien eller Indonesien, eller från torra områden i Australien och Kalifornien. Stora skogsbränder som driver djur och människor från sina livsmiljöer, släpper ut enorma mängder koldioxid, aska och andra partiklar och lämnar ett förött landskap bakom sig. Vad gäller regnskog är det ännu värre eftersom just de miljöerna är så artrika. Men faktum är att om inte elden missbrukas, så är den en viktig naturvårdare.

För några veckor sedan eldade vi på vår gård igen. Det blev ett tiotal rishögar som vi fick fyr på. I vårt arbete med att restaurera naturbetesmarker, främst i form av gamla strandängar, har vi ägnat mycket tid åt att elda ris. Det ingår i åtagandena för naturbetesmarker att ta bort riset. I vårt fall är marken så blöt att det bara är på en del ställen som det fungerar att transportera ut riset. I de flesta fall är det i stället brasor som gäller. När rishögarna har slocknat blir det ofta kvar några brända större grenar och har man lagt högen vid ett uppslag av sly eller unga lövträd så kan några av dem ha skadats eller rent av dött. Det här är ingenting som är negativt, tvärtom. Det är nämligen så att den biologiska mångfalden behöver variation i landskapet och där är den svedda marken och träden en av flera viktiga variationer. 

Det är nämligen inte bara våra kor som, när askan har svalnat, gärna står och stångas och bökar i kolhögarna i jakt på mineraler. Träd och buskar som har brunnit lockar till sig vissa svampar och insekter och när slyet försvinner och marken öppnas upp, kommer även andra arter som behöver mer ljus och som trivs i askan. Vissa arter missgynnas förstås av brand, men andra gynnas som sagt. Spillkråka, mosippa, brandnäva, ragg­bock och världens dyraste svamp goliatmusseron, är alla pyrofiler, det vill säga organismer som kräver eller gynnas av brand. Totalt finns det cirka 2 000 arter som mår bättre om det brinner lite då och då, och cirka hundra av dem är direkt beroende av eld. ”Naturvårds­bränning” är till och med ett begrepp och an­­vänds bland annat på ljunghedarna i Göteborg.

Det finns även tama växter som gillar elden. Våra ljusblå strandirisar mår väldigt bra av att eldas tidigt under våren. Svedjeråg och svedjerova är exempel på grödor som såddes i svedjebruket, det vill säga när man eldade skog och sedan under några år använde marken för att odla. I Indonesien har man en särskild sorts svedjeris som inte behöver stå blött för att växa, utan just kan odlas några år efter en svedja. 

Svedjebruk bedrivs fortfarande på flera håll i världen och det är i sig inget fel på metoden. Problemen uppstår snarare när vi människor blir allt fler och bränderna breder ut sig över allt större områden. Men använd med måtta är elden i naturen ett viktigt verktyg.