Mer, bättre, starkare, snabbare

Sociologen Hartmut Rosa skriver om vad den ständiga accelerationen gör med oss. Ann-Helen Meyer von Bremen har läst.

”Vi stiger upp på vågen: vikten bör minskas. Vi blickar in i spegeln: finnarna måste bort och rynkorna slätas  ut. Vi mäter blodtrycket: det borde  sänkas. Insulinnivån, bröstvidden och så vidare: de uppenbarar sig ständigt som en uppfordran till förbättring…  Vi måste dessutom vara mer avslapp-nade och mer aktsamma och miljömedvetna och så vidare.”

Känns det igen, det där miss­nöjet och den ständiga kampen för att bli en bättre människa? Sällan är det så tydligt som i början av året då vi ofta tar sats för att försöka träna mer, jobba effek­tivare, bli bättre föräldrar, älskare och kamrater.

Det inledande citatet kommer ur den tyske sociologen Hartmut Rosas bok Det vi inte kan råda över : om vårt förhållande till världen. Han menar att kraven vi ställer på att ständigt förbättra oss, hänger ihop med kraven på ständig ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling. Det började som ett löfte: om vi utbildar oss mer, jobbar hårdare, tjänar mer pengar, lever hälsosammare, reser längre, så kommer livet att bli bättre. Men löftet har förvandlats till ett krav. Gör vi inte allt detta och  gärna snabbare och mer än tidigare, så kommer vi att halka efter. Och det gäller inte bara oss som individer, utan även hela nationer (eller sammanslutningar som eu), där man regelbundet hotar med det om til­l­växten inte ökar, skatterna inte sänks, eller för den   delen miljökraven. 

Hartmut Rosa kallar fenomenet acceleration och menar att det får en rad negativa konsekvenser, inte minst genom den ökande stressen. De många tekniska hjälpmedel vi fått som ska göra livet lättare och spara tid, verkar fungera precis tvärtom. Tiden som ”sparas”, gör vi istället av med direkt. Snabbare kommunikationer gör exempelvis att vi reser mer och längre än tidigare.

Hartmut Rosa menar också att dem­o­krati passar illa ihop med ett ständigt accelererande samhälle, eftersom den demokratiska processen till sin natur är långsam. 

I det moderna samhället för­fogar vi över en allt större del av världen, vilket gör den lite mindre spännande, lite tråkigare. Men det kan också få motsatt effekt, något Rosa kallar för okontroller­bara ”monster”. Han ­nämner kärnkraften som ett tydligt exempel, men också att vi idag känner oss alltmer osäkra inför de mest basala handlingar, som att sova, laga mat, äta, föda, uppfostra barn – trots att vi har så oerhört mycket fakta och information om just dessa grundläggande saker i livet. Eller kanske snarare på grund av det. Vi nås av en så strid ström av nya vetenskapliga rön och fakta (som dessutom rätt ofta är motstridiga), att vi till slut inte vet vare sig ut eller in.

Vad är då lösningen? Hartmut Rosa skriver ingen självhjälpslitteratur. Han vill sprida insikten om att den frustration och press som många känner inte är individuella problem, utan ett resultat av hur vårt samhälle ser ut. Och att det enbart är genom att förändra det samhället som saker och ting också kan bli annorlunda.